som namnet
till trots var ett litet hemman, inklämt mellan tre storgårdar i min barndoms västgötabygd.
Gården var säkert stor nog att föda en liten familj då, i
början på 1930-talet. Men tiderna förändrades. När bygden elektrifierades,
valde Lars föräldrar att stå utanför. Och jag förstår dem. Det var säkert en kostsam
investering och man hade ju hittills klarat sig så bra utan. Farligt var det
också, folk hade ju dött knall fall bara av att ta i strömtråden.
Så blev det som det blev. Föräldrarna gick bort och de
jämförbara arrendetorpen i omgivningen övergavs ett efter ett och planterades
igen. Lars blev ensam kvar att hinka vatten ur gårdsbrunnen, mjölka kon och att
veva upp grammofonen för en stenkaka i finrummet.
Det väckte stor förvåning, när Lars tog körkort i slutet av
1970-talet. Tänk, nu kunde han ta bilen milen in till stan och affären! Men jag
vill tro, att mobilen han köpte var ett än större under för honom. ”Det hörs
bra, fast det är långt emellan!” skrek han med uppenbar förtjusning i luren. Vi
kunde prata med varandra, fast det skiljde 35 mil! Nog är det ett under, om man
levt sina första 60 år utan telefon. Han laddade den med ett bilbatteri. Lokalradion
omnämnde honom som ”mannen med yuppienalle och fotogenlampa”.
Sedan några år är Lars borta och med honom försvann
ytterligare en bit av Gammelsverige och de kunskaper som där krävdes.
Stormossen auktionerades ut. Veteranfordon och kvalitetsvirke från den
plockhuggna skogen spreds för vinden. Jag var där och ropade tillbaka tavlorna
av gården jag målat åt honom.
Gården fick elektricitet till slut och Lars hann få uppleva
det. Då prioriterade han en gårdslampa som spred sitt sken i vintermörkret. Och
precis så lyser minnet av Lars och hans Stormossen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar