I GRYNINGEN GICK GRÅLLE GRÅSPETT

i fällan. Det vill säga, i ringmärkarnätet. Han skrek så Mats utrustade sig med ett par hörselskydd. Men nu är han vägd, vingmätt och försedd med eget id-nummer runt benet. Registrerad som vilken god medborgare som helst.

Resten av denna soliga söndag har vi ägnat oss åt de större hackspettarna, som trillat i samma nät, när de besökt fågelmatningen. Så nu har Bonnie, Petra, Charlse, Zizzi, Boris och Linus fått såväl personnamn som färgringar vid sidan om Riksmuseets aluminiumring och vi kan börja följa dem som individer.

En hona – minst – har gäckat oss, och är kvar att ringmärka.

Om ett drygt decennium kanske någon av dem kan ta åt sig äran av att tituleras ”Sveriges äldsta kända större hackspett” såsom ”vår” Adam kunde en gång på tiden. Han som hade smeknamnet Nya Sverige, på grund av färgkombinationens gul och blå ringar. Hans åldersrekord och lätt trasslande kärlekshistoria med Gunilla gjorde, att han uppmärksammades bland annat på förstasidan i en av våra rikstidningar.

VILDA MYSKOXAR HAR HUSERAT PÅ

toaletten, hela året igenom. Närmare bestämt i en almanacka av naturfilmaren Ingmar Lind. I text och bild har han presenterat de nordiska myskoxarnas öden och äventyr.

Till Norge kom de i början på 1960-talet, då en flock ungdjur fraktades från Grönland för att återintroduceras i fjälltrakter de en gång funnits i. 10 stycken överlevde experimentet och kom att bygga upp den nya stammen. År 1971 lämnade fem djur norska Dovrefjäll och gick över till västra Härjedalen.

I juni 1983 åkte vi dit på myskoxspaning. Men tillfrågade kännare lämnade endast vaga svar om var man kunde hitta dem. Allt som hördes var att ”det var svårt att veta” och så ett svagt mummel om Rödfjället.

Men ibland ska man ha tur. Vi valde Urgnäset som bas för att därifrån vandra upp mot fjällen. En ensam gård vid foten av skog och fjäll. Slog upp tältet och började slamra med triangiaköket när den stora, mossbelupna stenen ute på gräsvallen plötsligt reser sig. En myskoxe, minsann! Kortbent med brungrå, lång fäll och de karakteristiskt böjda hornen. Det visade sig vara myskoxen Manfred, som lämnat flocken och valt gården som bas, han också.

Det kändes som att hitta nålen i höstacken.

Nu kan jag läsa i Ingemars almanacka, att Manfred och gårdsägaren John till en början inte kom riktigt överens. Manfred stångade sönder vedskjulet en gång och även förstubron gav han sig på. John fick tidvis använda ett fönster på baksidan av huset som ut- och ingång. Men efter första året blev de mera sams, och kom att leva utan incidenter fram till 1985, då Manfred, enligt almanackan, ”försvann”.

Då bestod den svenska populationen av runt 30 djur. Större än så skulle flocken aldrig bli. Brist på bete och framförallt inavel har fått den att bli fåtalig igen.

Myskoxen hör till den sortens urtida djur, som utvecklat ett annat försvar än att fly. Hela deras uppenbarelse och kroppsspråk talar tydligt om, vad som gäller. Att här får man minsann själv gå ur vägen, för det gör då inte myskoxen. Då känner man sig själv plötsligt väldigt, väldigt liten.

I stigningen ovanför, hade myskoxarna sitt traditionella kalvningsland, visade det sig. Men just detta år hade de lämnat platsen tidigare än vanligt och dragit till fjälls. Kvar fanns spår i form av ulltussar från fällningen, som satt i alla buskar och snår. Jag plockade tuss efter tuss av den härligaste, mjukaste brungula ull, och fick tillslut ihop så jag kunde spinna garn på slända och sticka mig en liten mössa! Den har jag fortfarande kvar, och det är en ren njutning att känna på den mjuka, täta ullen. Och att minnas veckan med Manfred. 

 

SKOGEN MUMLAR TILL DÅ OCH

då. Kolen från grillelden glimmar i varm orange. Det är mulet, tyst och svart. Lugnet före stormen, kan man säga med fog. För i morgon kväll är den utlovad att nå södra Sverige.

Precis så här lugnt och mörkt ska det vara vid ringmärkning av pärluggla. Och i år finns en och annan av dem i ”våra” garpenbergsskogar igen. Efter två helt resultatlösa höstar, har det i år blivit en uggla var kväll vi varit ute, och inte heller ikväll sviker de oss. Ett litet troll till uggla sitter rätt var det är i ringmärkarnätet och knäpper ilsket med näbben.

Ugglor är magiska bekantskaper, det går inte att komma ifrån. Blicken man får, ansiktet, den ljudlösa flykten och deras förmåga att inte finnas genom att sitta alldeles still och kisa, för att undgå upptäckt dagtid. Och så alla dessa läten om nätterna. Oftast lite lagom kusliga.

Mats har genom höstnätterna under 30 års tid ringmärkt runt 800 pärlugglor. Därtill kontrollerat 200 som redan ringmärkts, av honom eller andra. Av dessa 1000 pärlugglor har han en endaste gång råkat se en sådär rakt av, när han en förmiddag strosade i skogen. Säkert har alla de 999 andra sett honom, men han inte dem.

Ugglorna lever sina egna liv, trots att de finns i vår absoluta närhet. Men de är ack så svåra att bli bekanta med. Det är också en del av fascinationen.

 

NÖTSKRIKORNA FLADDRAR OCH FAR FRÅN

skogarna till strandängens ekar. Nu har de bråda tider med att samla ekollon. Tungt lastade med putande kräva och ett extra ollon i näbben flaxar de tillbaka, upp i skogen, för att gräva ner och samla förråd.

Man kan undra, vad de gör resten av året. Då har vi inte en nötskrika i sikte, nu räknar vi med lätthet in 20 individer i skytteltrafiken. Har de semester elva tolftedelar av året?

Olaus Magnus, som år 1555 i Rom gav ut Historia om de nordiska folken, skriver om nötskrikan att ”hon flyger på sned mellan träden under ideligt pladder…Till följd av sin överdrivna pladderaktighet fångas hon och uppätes av sparvhöken. Vare hennes öde en varning åt beskäftiga dagdrivare för att så rota i andras angelägenheter, att de glömma sina egna!”

Ja, Olaus Magnus stora verk läser man numera med ett leende på läpparna. Men i mer än hundra år kom hans Historia att vara det veteskapliga kunskapsverket om det exotiska Norden i Europas förmögna och lärda kretsar. Det får mig att fundera, vad våra efterlevande kommer att säga om dagens vetenskapliga rön.

Foto Mats Forslund

 

FÖR JÄMNT ETT ÅR SEDAN

satt jag den här förmiddagen uppe på Närfjällets fjällplatå och kalasade på kaffe och smörgås. Det hade varit dimma hela branta stigningen upp, och nu låg den som svävande bomull nedanför mina fötter. Ovanför mig flödade solen och himlen lyste klarblå ända bort mot de blånande bergen i Norge.

Det var bara jag och så en ensam ängspiplärka som zitt-zitt-zittade över den höstklädda fjällheden. Upplevesen var smått andlig och svår att förklara. En känsla av litenhet och samtidigt stort sammanhang.

Då ringer telefonen.

Efteråt har jag tänkt, att sånt här händer bara i romaner. Inte i verkliga livet. För det var från onkologen. Samma sköterska, som 14 dagar tidigare hade avslutat vårt samtal med ”Passa på och lev livet mens du kan”.

Vetskapen att jag har en sällsynt mutation som förutom återkommande tarmvred på sikt sannolikt skulle ge cancer, hade jag levt med de senaste nio åren. Nu var ju magsäcken nyss bortopererad och med den en första omgång cancer. Inte skulle han ringa tillbaka så snart, tänkte jag. För mer än 14 dagar var det väl meningen, att jag skulle få leva livet? Men senaste röntgenbilderna väckte uppenbarligen nya misstankar, och en ny konsultation måste göras omgående.

Den här hösten har jag måst avstå fjällvandring. I nuvarande kondition, skulle jag aldrig orka pallra mig uppför Närfjällsbranten. Nu bär jag med mig cancern, stadigt, för resten av livet. Den har tagit ritblockets plats. Ritblocket, som varit min ständiga följeslagare sedan åtminstone tidiga tonår.

I stället för en ängspiplärkas zitt-zittande över en fjällhed i höstglöd får jag nöja mig med att höra den över senapsgula strandängar här hemma i By. Det är inte lika mäktigt utan lite mer vardagligt, men ändå. Som sjuk inser man det små tingens betydelse.

 

SVART STÅR GRANSKOGEN MOT DEN

ljusa skymningshimlen. I det stora risboet i den avbrutna grantoppen har havsörnparet satt sig för natten. Det enda man anar av dem nu, är deras ljusa huvuden och näbbar, som skymtar som ljusa fläckar i dunklet. Om jag inte vetat, att de sutte där, skulle jag inte förstått vad jag faktiskt ser i tubkikaren genom fönstret.

Och det är vackert. Jag tycker det. Att ana de ljusa fläckarna, och veta, att det är två havsörnar. Honan den större, hanen den mindre. Deras fjäderdräkter avslöjar att de har minst 5 – 6 år på nacken. Födda någonstans i några andra stora risbon och någon gång under åren som gått har de tu upptäckt varandra och bestämt sig för att pola ihop. Hur går sådan dejting egentligen till i havsörnvärlden?

Det här, det utspelade sig i våras. Paret flög in tunga grenar som de byggde på boet med, medan gamla grenar stuvades om. Senare kom de med grästovor till bädd. Honan? kunde ligga timmar på boet och då stack bara den ljusa kalufsen upp. Någon natt sov de sittande i boet, för att sedan tidigt på morgonen ge sig av och inte visa sig på flera dagar.

Men nog hade de örnkoll på boet alltid. När fiskgjuse och häger slog sig ner på bobalen och när en gräsandhona spatserade omkring där en morgon, så vips var örnparet där och jagade bort dem.

Visst vattnades det i munnen på oss, vid tanken på en möjlig örnhäckning inom skådarhåll från huset. Men nu blev det inte så. Örnarna avstod från att häcka, och i stället fick vi ett tomt risbo som var så lagomt underhållande att titta på, sommaren igenom.

Upplevelserna fick oss att ta fram boken ”De sista örnarna” från 1923 av Bengt Berg (1885 – 1967). Den skrevs när vårt hat till havsörnarna reducerat den svenska stammen till ett fåtal häckande par. I boken, som är ytterst läsvärd än i dag, gav han oss en helt ny syn på dessa fåglar. Resultatet blev omgående fridlysning och en långsam, långsam återhämtning av örnstammen tog sin början. Nu anses örnarna ha återbesatt de flesta naturliga häckningsplatser de en gång i tiden haft. Arn betyder örn och här ute i Bysjön finns – förstås – Arnön. Örnön.

Häromnatten sov örnparet i boet igen. De satt där medan höstmörkret och fukten kom smygande. Tänk om de gör slag i saken till våren. Det är bara det, att då har träden framför hunnit växa upp så insynen blir begränsad. Snopet.

ALDRIG ÄR SAGAN SÅ NÄRA

verkligheten som nu, när jag smyger i den mörknande augustikvällen längs en liten smålandsbäck som decimeterdjup porlar fram lågt under mörkgröna alar.

Så sätter jag mig alldeles stilla. Sticker ner en pinne spetsad med en köttbulle i vattnet. Väntar. Så börjar det röra sig nerströms köttbullen. Med de långa känselspröten svajande i vattnet klättrar en kräfta fram, över och under nerfallna kvistar och löv, mot goddoften. Lite försiktigt nyper den ett par tag med klorna och provsmakar, men snart klamrar den sig fast och liksom kramar köttbullen och äter direkt från den med munnen.

Men säg det nöje som varar länge. Det rör sig mer i bäcken och snart kommer fler kräftor fram. Storlekarna varierar från pyttesmå till baddare, från de med rejäla klor till enkloade eller

helt klolösa. De ger sig på varandra och slagsmål utbryter. Åtminstone 27 olika individer räknar vi till, och det är nästan så att vattnet kokar i den grunda bäcken. Samtliga kommer nerströms ifrån. Så slits köttbullen av och ett gäng kräftor får upp den i strandkanten och äter vidare. Och jag plockar fram en ny köttbulle.

Jag tänker på när Emil i Lönneberga och Alfred just en sådan här natt går i en sjö med tjärbloss och plockar så ohyggligt med kräftor. Men att ta dem med händerna är svårt, för de är rysligt snabba. Då är det lättare, att hålla köttbullepinnen i en hand, och en liten håv i den andra, och försöka styra in de kräftorna man bedömer stora nog att få hamna i koket. Men håvarna har barnen lagt rabarber på.

Jag är benägen att tro på Astrid Lindgren. Sånt här kan nog hända bara i småländska sjöar och vattendrag och ingen annan stans.