onsdag 24 april 2013

DÅ VAR DET 180NDE TOMTKRYSSET


fixat, då. Och som så ofta, var det en tillfällighet, som gav upptäckten.

Det handlar varken om korsord, currylinjer eller trädgårdsskötsel, utan om fåglar sedda på eller från tomten. Efter drygt 22 år på en och samma gård, är vi nu alltså uppe i 180 olika fågelarter, och det är väl inte så pjåkigt. Den här gången var det tioåringen, som gjorde fyndet. Det vill säga, hon råkade titta ut genom fönstret i precis rätt ögonblick. Och hojtar till för att en rörhöna kommer spatserande över gräsmattan!

När Mats minuten efter går ut med kameran, är fågeln förstås som uppslukad av jorden. Borta. Mörkertalet – hur många arter man missat genom åren – måste vara ruggigt stort.

Min största tomtkryss-triumf skedde en vacker majkväll för några år sedan. Jag kastade ett getöga i tubkikaren, som alltid står uppställd med siktet ut mot sjön, och får se en vitvingad tärna!

Den vitvingade tärnan häckar i sydöstra Europa och Centralasien. Under flyttningen i maj skådas då och då något exemplar längs östsvenska kusten, men långt ifrån årligen. Kanske navigerar någon individ fel, eller missar att stanna upp i tid. Nu hade några skådats i Sydsverige i början av veckan. Därför hade vi pratat om dem, så jag förstod genast vad det var, fast jag aldrig sett någon förut.

På tärnors vis flög den sådär svävande elegant, snappande efter insekter vid vattenytan. Envist patrullerade den fram och tillbaka vid just den bit av stranden som vi ser från huset.

Naturligtvis var jag ensam hemma. Var fanns de vittnen man så gärna vill ha i ett sådant här sammanhang? Ringer den mest hängivna fågelskådaren inne i stan. ”Oj, oj, oj”, svarar han upphetsat. ”Nu vet jag inte hur jag ska göra”. Men rätt var det är, står han i trädgården. Fångar in fågeln i sin kikare och skriker som ett barn ”Jag ser den! Jag ser den! Jag skulle vilja krama om dig, Malin!”

Så berättar han, att hans fru fyllde år just idag och att jag ringt precis som middagen dukats fram och vinet korkats upp. Det var därför han velat lite. Men vad är väl en fin middag på tumanhand med kärestan mot möjligheten till ett nytt dalakryss? Att han tidigare kryssat själva fågeln nere i Israel hade tydligen ingen betydelse i sammanhanget.

Att dela livet med en fågelskådare har uppenbarligen sina prövningar.

Och morgonen efter har larmet nått ornitologerna, som står i skockar på vägen och kikar ner mot sjön. Tärnan? Ja, den är som bortblåst.

 

lördag 13 april 2013

SOM ETT TROTSANDE UTROPSTECKEN MITT


i granskogen står skorstensmuren av det som en gång var Fågelsången. Intill kämpar ännu några risiga suräppelträd och en knippe gula påskliljor om ljus och luft i det alltmer tilltagande skogsmörkret.

En gång i tiden sprang det barn här. Torparungar. Barn till föräldrar, som drömde drömmar. Drömmar om framtid och egen försörjning. Drömmar, som förbyttes i bister verklighet när den egna skörden fick förfaras för att dagsverksskyldigheterna kallade dem till godset för att slita där så länge det fina skördevädret varade. Det måste ha varit fruktansvärt bittert att se jordkällaren där hemma gapa tom medan man kämpade långa dagar på det stora godsets stora fält.

När herr excellensen kom ridande på inspektion gällde det att räta på sig och stå vördnadsfullt med mössan i hand. Det berättas om en man som en gång vägrade blotta huvudet. Han beordrades att samma eftermiddag gå till kontoret och hämta ut sin avskedsbiljett. Historien kan mycket väl vara sann och herr excellensen var antagligen inte grymmare än någon annan hög herre, det var bara dåtidens spelregler.

Fågelsången, Månakulla, Lyckan. Vem namnsatte torpen? Just de här namnen klingar så poetiska i kontrast mot egendomens övriga torpnamn. Över 60 torp hade västgötagodset utspridda i sina skogar under den stora torpareran. Torp, som alla befolkades av familjer som flyttat in med förhoppningar och som slet lika förgäves på hopplöst dålig odlingsmark.

Så småningom vaknade torparna upp ur sina drömmar och såg den krassa verkligheten i vitögat. Knakande och knirkande rullade flyttlassen iväg. Stugorna övergavs och skog återplanterades. Tystnaden bredde ut sig.

Där det förr sprang barfotabarn reser sig skorstensmuren som ett monumentalt gravkors över Fågelsången. Studieförbundets torparcirkel har varit här. Inte med en gravblomma men väl med en rostfri skylt med namn och inventeringsnummer. Frågan är, vilken som kommer att stå längst; ruinen eller skylten, för att något berätta för den, som ännu hittar hit, om tider som varit.

Som en hälsning ligger ett vackert fällhorn från råbocken i det gula fjolårsgräset intill.

 

onsdag 3 april 2013

HON KALLAS FÖR HAVSÖRN MEN


heter egentligen Chokladbollen med mustasch. För sådana associationer ger hon; tioåringen som döpte henne, tänkte på en rund chokladboll medan jag i henne ser något av en havsörn, åtminstone vad gäller ansiktet och näbben. Men mustasch har hon, så höna hon är.

Hur som helst så kläcktes hon i fjol och är jämngammal med Mögel och Citron. Men medan de försvunnit som två i mängden i vår nio hönor stora hönsflock, är Havsörn en riktig individualist.

Havsörn står alltid främst, när hönshusdörren öppnas. Det händer då och då, att hon tillochmed trillar ut, när dörren går upp. Inte får hon någon belöning för att hon står där, men först i ledet bara ska hon vara. Någon gång händer det, att hon missar vår ankomst. Då ser jag henne huka och ta sats, och med sänkt huvud springande plöja sig fram under eller mellan de hönor som råkar stå i vägen.

Man brukar prata om hönshjärna, men hos mig klappar ett hönshjärta. En flock hönor är underbara djur som kräver liten tillsyn och som ger så mycket trevnad och några ägg tillbaka. En förutsättning är förstås, att man inte är alltför förtjust själv i blomsterland och rabatter. Och lite pinsamt är det, när man till exempel som blodgivare legat med fötterna i vädret och sedan upptäcker den intrampade hönsskiten under skon.

Samvaron med hönor har fått mig att förstå de många uttrycken vårt språk fått från höns. Trilla av pinn´ gör höns då och då. Tuppa till sig kan man behöva göra ibland, och tuppa av gör tuppen om situationen blir alltför stressad. Högsta hönset finns minsann, och om flocken är större, kanske och dessvärre en hackkyckling. En riktig hönsmamma tar verkligen hand om sina små.

En gång hade vi dock motsatsen. En höna som lämnade sina kycklingar, långt innan de kunde klara sig själva. De skrek sina övergivenhetspip, men hon hackade och högg mot dem. Fast när skatan kom för att se om de var något att kalasa på, ja då rusade hon fram till försvar. Men längre än så, räckte inte hennes beskyddarinstinker.

Då trädde Lillvitis in. Lillvitis var gammal i hönsgårn och hade aldrig varit intresserad av att ruva fram kycklingar, men sista sommaren hon levde, adopterade hon bokstavligen de två. Vilket till en början inte var så lätt, eftersom kycklingarna under flera dagar blivit hackade av alla hönor och lärt sig ta till benen så fort någon kom nära. Men Lillvitis lockade och var tålmodig och vann till slut deras förtroende. Hon tog dem under sina vingars beskydd och sov med dem inkrupen i redet om nätterna. Dagarna ägnade hon åt att krafsa fram mat och locka på dem när hon hittade något ätbart att dela med sig av.

Sådana upplevelser kan samvaron med hönor ge.