SOM ETT BÄRNSTENSMYCKE I ETT

pärlskrin ligger rådjurskidet och trycker bland liljekonvaljerna. Efter en stund reser det sig och tultar iväg på tändstickssmala, vingliga ben. Rakt in i försommargrönskan.

ALDRIG LJUDER KOLTRASTENS SÅNG SÅ

vackert som en stilla, ljummen kväll. Som när man kliver ut efter en konsert på Avesta Teater, anordnad av musikskolan och Rotary. Då välkomnas man ut i den fräscha, nyskurade luften av en koltrasthanes melodiska flöjttoner, som trillar ur skogsdungen mellan hyreshusen. Tala om passande extranummer som avslutning på Tribute to Michael Jackson.

Var koltrastarna är i sin häckningsfas, vet jag inte, men i lövsångarboet vid rönnroten ligger två ägg.

"PASSA PÅ OCH LEV LIVET

mens du kan!” sa sköterskan som avsked efter operationen i höstas. Men hur lever man livet?

Ja, nog är lättare att leva livet på våren, alltid. Som idag, med den årliga vårliga visiten i ett naturreservat här i södra Dalarna. Med traktens frodigaste vitsippmattor bland hasslar, häggar, aspar, askar och björkar. Allt i en enda härlig djungelröra. Livet lever jag, när jag strosar där och få se grönsångaren slänga huvudet bak på ryggen och sjungande singla sin kopparslant. När jag ser duvhökens bo i björken pyntat med färska tallgrenar, men fågeln själv lyser som vanligt med sin frånvaro. Och när jag får höra vårens första svarthätta.

Barnen kliver omkring i den porlande öringbäcken. Att få höra deras skrik, och därefter skratten, när vattnet når över stövelkanterna, är också det ett sätt att leva livet. Liksom att veta, att i precis samma bäck klev deras pappa omkring på precis samma sätt, när han var barn.

Fikat tar vi sittande på en mossgrön trädstam som lagt sig över bäcken, med fötterna dinglande ner i vattnet.

Att tassa bort till kattugglans holk uppe i ”hörnet” hör också till. Likaså att knacka på lite försiktigt med en gren. Ut flyger ugglan, precis som hon gör vartenda år. Förr, när energin och tiden räckte längre än nu, återkom vi alltid några veckor senare, med stege och ringmärkartång för att id-märka de gråulliga, svartögda ungarna.

Jag har varit med om det så många vårar förr, och just därför känns det så betydelsefullt. Ett helt år kommer jag att få vänta tills det blir dags igen.

 Som grädde på moset tittar pärlugglan ut ur sitt ihåliga träd, när vi knackar på. Det får jag inte uppleva varje år, men nästan.

NATUREN VAKNAR - några tankar kring våren

 

NATUREN VAKNAR
- några tankar kring våren
med konstnär Malin Ingvar-Nilsson.

VÄLKOMMEN på MILJÖFRUKOST

Krylbo Församlingsgård
lördag 11 maj kl. 09.30 - 11.00.

Kort inledande andakt av Tommy von Knorring.
Rejäl ekologisk frukost 30 kr. Arrangör Svenska kyrkan, Folkärna församling.
VÄLKOMMEN!

EFTER RIDTUREN SLÄPPER VI UT

hästarna i sina respektive hagar igen. Min kuse i stora fållan medan Helga, som tillhör den skara hästar som drabbats av vår tids gissel och olösta hästgåta, fång, får gå ut i sandpaddocken. Där får hon allt tillbringa sommarhalvåret, för äter hon gräs, blir det ont i hovarna så småningom.

Medan Agnes stretar med eltrådarna, släpper hon Helga bakom sig. Det uppfattar Helga, som tar chansen och springer iväg.

”Rymmer hästen?” tänker jag förvånat där jag står vid ledet till stora hagen. ”Sådana fasoner är vi då sannerligen inte vana vid.”

Men inte rymmer hästen. Hon travar raka vägen fram till mig. ”Snälla, släpp ut mig här istället!” är nog vad hon vill säga. ”För jag vill ut i stora hagen.”

Vad gör man? Klappar om henne och leder henne tillbaka till sandpaddocken. Där måste hon allt gå, om hon ska klara av sommaren utan ömma fötter. Hur tråkig hagen än är. Men rörd blir man, så värmen sprider sig i hela kroppen.