söndag 17 november 2013

I GRYNINGEN GICK GRÅLLE GRÅSPETT


i fällan. Det vill säga, i ringmärkarnätet. Han skrek så Mats utrustade sig med ett par hörselskydd. Men nu är han vägd, vingmätt och försedd med eget id-nummer runt benet. Registrerad som vilken god medborgare som helst.

Resten av denna soliga söndag har vi ägnat oss åt de större hackspettarna, som trillat i samma nät, när de besökt fågelmatningen. Så nu har Bonnie, Petra, Charlse, Zizzi, Boris och Linus fått såväl personnamn som färgringar vid sidan om Riksmuseets aluminiumring och vi kan börja följa dem som individer.

En hona – minst – har gäckat oss, och är kvar att ringmärka.

Om ett drygt decennium kanske någon av dem kan ta åt sig äran av att tituleras ”Sveriges äldsta kända större hackspett” såsom ”vår” Adam kunde en gång på tiden. Han som hade smeknamnet Nya Sverige, på grund av färgkombinationens gul och blå ringar. Hans åldersrekord och lätt trasslande kärlekshistoria med Gunilla gjorde, att han uppmärksammades bland annat på förstasidan i en av våra rikstidningar.


onsdag 13 november 2013

VILDA MYSKOXAR HAR HUSERAT PÅ


toaletten, hela året igenom. Närmare bestämt i en almanacka av naturfilmaren Ingmar Lind. I text och bild har han presenterat de nordiska myskoxarnas öden och äventyr.

Till Norge kom de i början på 1960-talet, då en flock ungdjur fraktades från Grönland för att återintroduceras i fjälltrakter de en gång funnits i. 10 stycken överlevde experimentet och kom att bygga upp den nya stammen. År 1971 lämnade fem djur norska Dovrefjäll och gick över till västra Härjedalen.

I juni 1983 åkte vi dit på myskoxspaning. Men tillfrågade kännare lämnade endast vaga svar om var man kunde hitta dem. Allt som hördes var att ”det var svårt att veta” och så ett svagt mummel om Rödfjället.

Men ibland ska man ha tur. Vi valde Urgnäset som bas för att därifrån vandra upp mot fjällen. En ensam gård vid foten av skog och fjäll. Slog upp tältet och började slamra med triangiaköket när den stora, mossbelupna stenen ute på gräsvallen plötsligt reser sig. En myskoxe, minsann! Kortbent med brungrå, lång fäll och de karakteristiskt böjda hornen. Det visade sig vara myskoxen Manfred, som lämnat flocken och valt gården som bas, han också.

Det kändes som att hitta nålen i höstacken.

Nu kan jag läsa i Ingemars almanacka, att Manfred och gårdsägaren John till en början inte kom riktigt överens. Manfred stångade sönder vedskjulet en gång och även förstubron gav han sig på. John fick tidvis använda ett fönster på baksidan av huset som ut- och ingång. Men efter första året blev de mera sams, och kom att leva utan incidenter fram till 1985, då Manfred, enligt almanackan, ”försvann”.

Då bestod den svenska populationen av runt 30 djur. Större än så skulle flocken aldrig bli. Brist på bete och framförallt inavel har fått den att bli fåtalig igen.

Myskoxen hör till den sortens urtida djur, som utvecklat ett annat försvar än att fly. Hela deras uppenbarelse och kroppsspråk talar tydligt om, vad som gäller. Att här får man minsann själv gå ur vägen, för det gör då inte myskoxen. Då känner man sig själv plötsligt väldigt, väldigt liten.

I stigningen ovanför, hade myskoxarna sitt traditionella kalvningsland, visade det sig. Men just detta år hade de lämnat platsen tidigare än vanligt och dragit till fjälls. Kvar fanns spår i form av ulltussar från fällningen, som satt i alla buskar och snår. Jag plockade tuss efter tuss av den härligaste, mjukaste brungula ull, och fick tillslut ihop så jag kunde spinna garn på slända och sticka mig en liten mössa! Den har jag fortfarande kvar, och det är en ren njutning att känna på den mjuka, täta ullen. Och att minnas veckan med Manfred.