I GRYNINGEN GICK GRÅLLE GRÅSPETT

i fällan. Det vill säga, i ringmärkarnätet. Han skrek så Mats utrustade sig med ett par hörselskydd. Men nu är han vägd, vingmätt och försedd med eget id-nummer runt benet. Registrerad som vilken god medborgare som helst.

Resten av denna soliga söndag har vi ägnat oss åt de större hackspettarna, som trillat i samma nät, när de besökt fågelmatningen. Så nu har Bonnie, Petra, Charlse, Zizzi, Boris och Linus fått såväl personnamn som färgringar vid sidan om Riksmuseets aluminiumring och vi kan börja följa dem som individer.

En hona – minst – har gäckat oss, och är kvar att ringmärka.

Om ett drygt decennium kanske någon av dem kan ta åt sig äran av att tituleras ”Sveriges äldsta kända större hackspett” såsom ”vår” Adam kunde en gång på tiden. Han som hade smeknamnet Nya Sverige, på grund av färgkombinationens gul och blå ringar. Hans åldersrekord och lätt trasslande kärlekshistoria med Gunilla gjorde, att han uppmärksammades bland annat på förstasidan i en av våra rikstidningar.

VILDA MYSKOXAR HAR HUSERAT PÅ

toaletten, hela året igenom. Närmare bestämt i en almanacka av naturfilmaren Ingmar Lind. I text och bild har han presenterat de nordiska myskoxarnas öden och äventyr.

Till Norge kom de i början på 1960-talet, då en flock ungdjur fraktades från Grönland för att återintroduceras i fjälltrakter de en gång funnits i. 10 stycken överlevde experimentet och kom att bygga upp den nya stammen. År 1971 lämnade fem djur norska Dovrefjäll och gick över till västra Härjedalen.

I juni 1983 åkte vi dit på myskoxspaning. Men tillfrågade kännare lämnade endast vaga svar om var man kunde hitta dem. Allt som hördes var att ”det var svårt att veta” och så ett svagt mummel om Rödfjället.

Men ibland ska man ha tur. Vi valde Urgnäset som bas för att därifrån vandra upp mot fjällen. En ensam gård vid foten av skog och fjäll. Slog upp tältet och började slamra med triangiaköket när den stora, mossbelupna stenen ute på gräsvallen plötsligt reser sig. En myskoxe, minsann! Kortbent med brungrå, lång fäll och de karakteristiskt böjda hornen. Det visade sig vara myskoxen Manfred, som lämnat flocken och valt gården som bas, han också.

Det kändes som att hitta nålen i höstacken.

Nu kan jag läsa i Ingemars almanacka, att Manfred och gårdsägaren John till en början inte kom riktigt överens. Manfred stångade sönder vedskjulet en gång och även förstubron gav han sig på. John fick tidvis använda ett fönster på baksidan av huset som ut- och ingång. Men efter första året blev de mera sams, och kom att leva utan incidenter fram till 1985, då Manfred, enligt almanackan, ”försvann”.

Då bestod den svenska populationen av runt 30 djur. Större än så skulle flocken aldrig bli. Brist på bete och framförallt inavel har fått den att bli fåtalig igen.

Myskoxen hör till den sortens urtida djur, som utvecklat ett annat försvar än att fly. Hela deras uppenbarelse och kroppsspråk talar tydligt om, vad som gäller. Att här får man minsann själv gå ur vägen, för det gör då inte myskoxen. Då känner man sig själv plötsligt väldigt, väldigt liten.

I stigningen ovanför, hade myskoxarna sitt traditionella kalvningsland, visade det sig. Men just detta år hade de lämnat platsen tidigare än vanligt och dragit till fjälls. Kvar fanns spår i form av ulltussar från fällningen, som satt i alla buskar och snår. Jag plockade tuss efter tuss av den härligaste, mjukaste brungula ull, och fick tillslut ihop så jag kunde spinna garn på slända och sticka mig en liten mössa! Den har jag fortfarande kvar, och det är en ren njutning att känna på den mjuka, täta ullen. Och att minnas veckan med Manfred. 

 

SKOGEN MUMLAR TILL DÅ OCH

då. Kolen från grillelden glimmar i varm orange. Det är mulet, tyst och svart. Lugnet före stormen, kan man säga med fog. För i morgon kväll är den utlovad att nå södra Sverige.

Precis så här lugnt och mörkt ska det vara vid ringmärkning av pärluggla. Och i år finns en och annan av dem i ”våra” garpenbergsskogar igen. Efter två helt resultatlösa höstar, har det i år blivit en uggla var kväll vi varit ute, och inte heller ikväll sviker de oss. Ett litet troll till uggla sitter rätt var det är i ringmärkarnätet och knäpper ilsket med näbben.

Ugglor är magiska bekantskaper, det går inte att komma ifrån. Blicken man får, ansiktet, den ljudlösa flykten och deras förmåga att inte finnas genom att sitta alldeles still och kisa, för att undgå upptäckt dagtid. Och så alla dessa läten om nätterna. Oftast lite lagom kusliga.

Mats har genom höstnätterna under 30 års tid ringmärkt runt 800 pärlugglor. Därtill kontrollerat 200 som redan ringmärkts, av honom eller andra. Av dessa 1000 pärlugglor har han en endaste gång råkat se en sådär rakt av, när han en förmiddag strosade i skogen. Säkert har alla de 999 andra sett honom, men han inte dem.

Ugglorna lever sina egna liv, trots att de finns i vår absoluta närhet. Men de är ack så svåra att bli bekanta med. Det är också en del av fascinationen.

 

NÖTSKRIKORNA FLADDRAR OCH FAR FRÅN

skogarna till strandängens ekar. Nu har de bråda tider med att samla ekollon. Tungt lastade med putande kräva och ett extra ollon i näbben flaxar de tillbaka, upp i skogen, för att gräva ner och samla förråd.

Man kan undra, vad de gör resten av året. Då har vi inte en nötskrika i sikte, nu räknar vi med lätthet in 20 individer i skytteltrafiken. Har de semester elva tolftedelar av året?

Olaus Magnus, som år 1555 i Rom gav ut Historia om de nordiska folken, skriver om nötskrikan att ”hon flyger på sned mellan träden under ideligt pladder…Till följd av sin överdrivna pladderaktighet fångas hon och uppätes av sparvhöken. Vare hennes öde en varning åt beskäftiga dagdrivare för att så rota i andras angelägenheter, att de glömma sina egna!”

Ja, Olaus Magnus stora verk läser man numera med ett leende på läpparna. Men i mer än hundra år kom hans Historia att vara det veteskapliga kunskapsverket om det exotiska Norden i Europas förmögna och lärda kretsar. Det får mig att fundera, vad våra efterlevande kommer att säga om dagens vetenskapliga rön.

Foto Mats Forslund

 

FÖR JÄMNT ETT ÅR SEDAN

satt jag den här förmiddagen uppe på Närfjällets fjällplatå och kalasade på kaffe och smörgås. Det hade varit dimma hela branta stigningen upp, och nu låg den som svävande bomull nedanför mina fötter. Ovanför mig flödade solen och himlen lyste klarblå ända bort mot de blånande bergen i Norge.

Det var bara jag och så en ensam ängspiplärka som zitt-zitt-zittade över den höstklädda fjällheden. Upplevesen var smått andlig och svår att förklara. En känsla av litenhet och samtidigt stort sammanhang.

Då ringer telefonen.

Efteråt har jag tänkt, att sånt här händer bara i romaner. Inte i verkliga livet. För det var från onkologen. Samma sköterska, som 14 dagar tidigare hade avslutat vårt samtal med ”Passa på och lev livet mens du kan”.

Vetskapen att jag har en sällsynt mutation som förutom återkommande tarmvred på sikt sannolikt skulle ge cancer, hade jag levt med de senaste nio åren. Nu var ju magsäcken nyss bortopererad och med den en första omgång cancer. Inte skulle han ringa tillbaka så snart, tänkte jag. För mer än 14 dagar var det väl meningen, att jag skulle få leva livet? Men senaste röntgenbilderna väckte uppenbarligen nya misstankar, och en ny konsultation måste göras omgående.

Den här hösten har jag måst avstå fjällvandring. I nuvarande kondition, skulle jag aldrig orka pallra mig uppför Närfjällsbranten. Nu bär jag med mig cancern, stadigt, för resten av livet. Den har tagit ritblockets plats. Ritblocket, som varit min ständiga följeslagare sedan åtminstone tidiga tonår.

I stället för en ängspiplärkas zitt-zittande över en fjällhed i höstglöd får jag nöja mig med att höra den över senapsgula strandängar här hemma i By. Det är inte lika mäktigt utan lite mer vardagligt, men ändå. Som sjuk inser man det små tingens betydelse.

 

SVART STÅR GRANSKOGEN MOT DEN

ljusa skymningshimlen. I det stora risboet i den avbrutna grantoppen har havsörnparet satt sig för natten. Det enda man anar av dem nu, är deras ljusa huvuden och näbbar, som skymtar som ljusa fläckar i dunklet. Om jag inte vetat, att de sutte där, skulle jag inte förstått vad jag faktiskt ser i tubkikaren genom fönstret.

Och det är vackert. Jag tycker det. Att ana de ljusa fläckarna, och veta, att det är två havsörnar. Honan den större, hanen den mindre. Deras fjäderdräkter avslöjar att de har minst 5 – 6 år på nacken. Födda någonstans i några andra stora risbon och någon gång under åren som gått har de tu upptäckt varandra och bestämt sig för att pola ihop. Hur går sådan dejting egentligen till i havsörnvärlden?

Det här, det utspelade sig i våras. Paret flög in tunga grenar som de byggde på boet med, medan gamla grenar stuvades om. Senare kom de med grästovor till bädd. Honan? kunde ligga timmar på boet och då stack bara den ljusa kalufsen upp. Någon natt sov de sittande i boet, för att sedan tidigt på morgonen ge sig av och inte visa sig på flera dagar.

Men nog hade de örnkoll på boet alltid. När fiskgjuse och häger slog sig ner på bobalen och när en gräsandhona spatserade omkring där en morgon, så vips var örnparet där och jagade bort dem.

Visst vattnades det i munnen på oss, vid tanken på en möjlig örnhäckning inom skådarhåll från huset. Men nu blev det inte så. Örnarna avstod från att häcka, och i stället fick vi ett tomt risbo som var så lagomt underhållande att titta på, sommaren igenom.

Upplevelserna fick oss att ta fram boken ”De sista örnarna” från 1923 av Bengt Berg (1885 – 1967). Den skrevs när vårt hat till havsörnarna reducerat den svenska stammen till ett fåtal häckande par. I boken, som är ytterst läsvärd än i dag, gav han oss en helt ny syn på dessa fåglar. Resultatet blev omgående fridlysning och en långsam, långsam återhämtning av örnstammen tog sin början. Nu anses örnarna ha återbesatt de flesta naturliga häckningsplatser de en gång i tiden haft. Arn betyder örn och här ute i Bysjön finns – förstås – Arnön. Örnön.

Häromnatten sov örnparet i boet igen. De satt där medan höstmörkret och fukten kom smygande. Tänk om de gör slag i saken till våren. Det är bara det, att då har träden framför hunnit växa upp så insynen blir begränsad. Snopet.

ALDRIG ÄR SAGAN SÅ NÄRA

verkligheten som nu, när jag smyger i den mörknande augustikvällen längs en liten smålandsbäck som decimeterdjup porlar fram lågt under mörkgröna alar.

Så sätter jag mig alldeles stilla. Sticker ner en pinne spetsad med en köttbulle i vattnet. Väntar. Så börjar det röra sig nerströms köttbullen. Med de långa känselspröten svajande i vattnet klättrar en kräfta fram, över och under nerfallna kvistar och löv, mot goddoften. Lite försiktigt nyper den ett par tag med klorna och provsmakar, men snart klamrar den sig fast och liksom kramar köttbullen och äter direkt från den med munnen.

Men säg det nöje som varar länge. Det rör sig mer i bäcken och snart kommer fler kräftor fram. Storlekarna varierar från pyttesmå till baddare, från de med rejäla klor till enkloade eller

helt klolösa. De ger sig på varandra och slagsmål utbryter. Åtminstone 27 olika individer räknar vi till, och det är nästan så att vattnet kokar i den grunda bäcken. Samtliga kommer nerströms ifrån. Så slits köttbullen av och ett gäng kräftor får upp den i strandkanten och äter vidare. Och jag plockar fram en ny köttbulle.

Jag tänker på när Emil i Lönneberga och Alfred just en sådan här natt går i en sjö med tjärbloss och plockar så ohyggligt med kräftor. Men att ta dem med händerna är svårt, för de är rysligt snabba. Då är det lättare, att hålla köttbullepinnen i en hand, och en liten håv i den andra, och försöka styra in de kräftorna man bedömer stora nog att få hamna i koket. Men håvarna har barnen lagt rabarber på.

Jag är benägen att tro på Astrid Lindgren. Sånt här kan nog hända bara i småländska sjöar och vattendrag och ingen annan stans.

 

”AJ, AJ, AJ! DET DÄR

gjorde nog ont!” ropar Mats, när jag drämmer till med flugsmäcken. Mot flugan, alltså. Men mot dem känner jag ingen pardon och vill de leva, får de vackert stanna utomhus. Den som har delat rum med en fluga en natt, förstår nog var jag pratar om. Och att vara fluga inne i det här huset är ett högriskprojekt för flugan. En fluga gör så ingen sover, heter det, och det är sant och visst. Mitt hem är min borg, men att göra den ointaglig för flugor, tycks omöjligt. Och det retar mig, att de inte respekterar insektsnäten.

Linné gav vår vanliga husfluga det latinska namnet Musca domestica.  Musca betyder påträngande, och det hade han ju rätt i. De är påflugna, helt enkelt. Flughonan lägger upp till 500 ägg och larverna kläcks efter ett dygn. Obekymrat växlar flugorna mellan att äta multnande avfall och avföring, vilket inte är gör saken muntrare. Och det får en granne att förtälja följande historia:

Pensionatgästen klagade på pangets utedass. ”Där kan man ju inte vara för alla flugor!” ”Då ska min herre passa på vid middagstid”, svarade värden, ”för då är flugorna på smörgåsbordet.”

Och trots att jag drämde till och Mats skrek, så nog kommer flugeländet som fick sig en smäll snart krypande över golvet – och flyger iväg. Sätter sig på skåpsluckan med huvudet nedåt och börjar putsa sig.

MED SVANSARNA I VÄDRET OCH

livslusten strålande omkring dem, springer kalvarna ut i små grupper. Världen är så stor, så stor. Allt är nytt och måste undersökas. Nu är de stora nog att kesa iväg ifrån sina morsor, som snällt måste stanna innanför staketen, medan kalvarna behändigt nog kryper under. Att korna råmar och ropar efter dem, är inget ett gäng kalvar behöver bry sig om.

Under den allra första tiden hade korna full fokus på sina kalvar och lämnade dem inte ett ögonblick. När någon kesade iväg, kom mamma ko oroligt knogande efter.

Men nu! Världen ligger öppen och väntar på att upptäckas. Utforskas. Tjatiga morsor kan man klara sig utan. Tills man kommer på, att tryggheten och mödrarna är långt borta. Racet vänder och går tillbaka. Tillbaka till mamma och kanske en slurk mjölk.

Skulpturer i stengods. Välkomna till utställningen i By Kyrka 22 – 27 juli, dagligen kl. 12 -15.

Utställningen är ett samarrangemang mellan
Malin Ingvar-Nilsson och By Församling och ingår i By Slånkvicku.

KAXIGARE UPPSYN ÄN DEN EN

alldeles nyutflugen fågelunge har, får man leta efter. Trotsigt uppkäftig står en där, mitt på grusvägen, pytteliten, med näbben i vädret och groteskt stora, trutande, gula mungipor. Den står där, så liten den är, uppsträckt, och ger ett intryck av att äga hela världen.

Så möter jag en grå flugsnapparunge, antagligen efter dess livs första flygtur. Nödtorftigt befjädrad så att vingarna bär till nöds, utan stjärt och med ännu lite dun som fladdrar uppe på hjässan. De mörka ögonen speglar mig, när jag lyfter upp den på ett finger.

Plötsligt prövar den vingarna igen. Kraften räcker för en dalande flykt över det lilla diket fram till de mossiga stenarna, där den lyckas landa utan att rasa ner.

Vilka känslor far genom en sådan här liten parvel, när den tar sitt livs första flygtur? När den lämnar ett bo som blivit alltför trångt och verkligen flyger som uttrycket säger, dit vingarna bär? Vilket kanske inte är mer än någon meter, så här, allra första gången.

Om en månad ska vingarna bära den över land, hav och öken ända till mellersta Afrika.

 

DEN 27 JUNI 1817 PÅBÖRJAR

studenten Carl Axel Gottlund sin stora dalaresa. Med sig har han en vägkarta över Sverige, kompass och 214 riksdaler i reskassa. Beväpnad med en tvåpipig pistol, en lodbössa och en gammal rysk sabel är han nu beredd att möta dalkarlarna.

En skilling kostar det, att passera bron över Dalälven i Brunnbäck. I Avestas tjusas han av stadens vackra läge, vackra stenhus och nätta torg. Här bor inte mindre än 640 människor på 140 gårdar runt ”reguliera” och stenlagda gator. Det är annat det, än Hedemora och Sala med sina trånga, krokiga gator och många trähus. På torget i Hedemora betar en flock får.

Men han blir förskräckt över att ”bankens, ja hela rikets kopparmynt” stansas ut av ett par barn som håller till i en ”ussel träkoja” i närheten av Avesta fors.

Då som nu klagas det på vägarna. Norr om Falun är det omöjligt att komma fram med häst och vagn, och Carl Axel får vackert fotvandra. Vägkartan till trots, går han ofta vilse och irrar omkring både länge och väl. Stövlarna är snart utslitna och han strövar barfota, men drar dem på sig inför varje bybesök för att göra ett bättre intryck.

Helst sover han i höladorna. Där känner han sig säkrast och slipper oftast undan de besvärliga lopporna. Här och där erbjuds han annars av artiga bönder att dela sovplats med gårdens piga.

Resan går via Falun och Bingsjö upp till Hamra och ner över Mora, Lima och Ludvika. Människors vardagsliv skymtar fram som ett vansinnigt hårt slit. Att alla vuxna i vissa byar haltar, beror inte på någon ärftlig åkomma, hävdar han, utan på förslitningar. Därtill är 1817 ett nödår och till filbunkarna serveras ofta bröd där bark, agnar och halm blandats i. Dieten och matbristen gör människor kraftlösa och en gång möter han en familj med uppsvällda kroppar. De har inte långt kvar, meddelar prästen i församlingen, utan att vara särskilt illa berörd.

Carl Axels dalaresa 1817 tog exakt 3 månader. I ihållande regn natten till den 27 september återkommer han lyckligt till Uppsala. Dagboken han gav ut efter resan har blivit ett ovärderligt dokument om dåtida förhållanden och levnadsvillkor.

JAG HINNER INTE MER ÄN

att publicera några tankar om årets upplevelse av makaonfjäril, förrän det är dags för nästa möte med en annan av våra storståtliga praktfjärilar. Efter grusvägen som löper längs skogskanten, med öppna åkrar och beten mot sydväst och således går genom en mycket gynnsam kantzonför både blommor och fjärilar, patrullerar minst fyra aspfjärilar omkring inom loppet av några hundra meter. Elegant tecknade i svart och vitt, men på närmare håll syns de roströda detaljerna och bakvingarnas blåskimmer.

Aspfjärilarna är doldisar på ett helt annat sätt, än makaonerna. De lever sina korta fjärilsliv några veckor just efter midsommar, och lär tillbringa mesta tiden högt uppe i aspkronorna. Enligt litteraturen är det hanarna som går ner på grusvägarna för att suga fukt och mineraler. Ägg och larver håller också till uppe i asparna, så de är svåra att iaktta för oss mer markbundna varelser. Men när man möter fjärilarna, är det en upplevelse av det goda livet. Och av fullödig sommar.

Foto Mats Forslund

 

FÖRSTA SOLVARMA DAGEN EN VECKA

in i juni ska man hålla ögonen öppna efter makaonfjärilar, lärde mig bygdens entomolog en gång. Då är de nykläckta och vill sträcka på vingarna efter en hel vinter i en trång puppa. Och nu, med hjälp av solenergi och ljus, far de fram med stor aptit på livet, det vill säga på nektar och fortplantning. Och minsann, ser vi inte en i min brors syren precis den 7 juni! Då och då tampas den med en citronfjärilhane om de lila blommornas nektar. Luftakrobatik högt i det blå.

Makaonerna är kronan bland juvelerna i fjärilarnas flygande flora. Vår största dagfjäril, flammande gul med svart ribbmönster. Det är ingen slump, att de storståtliga makaonfjärilarna påfallande ofta pryder bokomslagen på fjärilsböcker. För makaonfjärilsmöten minns man.

När tiden medger, besöker vi Valla Damm här i södra Dalarna första solvarma junidagen. Då kan man möta makaonerna fladdrande bland blommande vattenklöver över det djupblå vattnet.

Vid Valla Damm växer makaonlarvernas kanske vanligaste värdväxt, kärrsilja. Frampå sensommaren kryper de lillfingerfeta, läckert marsipangröna larverna, med rosa prickar och svarta ränder, omkring och kaläter kärrsiljan så plantorna spretar som små torrakor. De, larverna alltså, har gjort sig osmakliga och behöver därför inte kamouflera sig, som de gör i de tidigaste stadierna. Då liknar de i stället fågelskit och luras för att undgå upptäckt. Tala om en underbar metamorfos – från fågelbajs via marsipangodis till fulländad flygande fjäril!

Foto Mats Forslund

 

SOM ETT BÄRNSTENSMYCKE I ETT

pärlskrin ligger rådjurskidet och trycker bland liljekonvaljerna. Efter en stund reser det sig och tultar iväg på tändstickssmala, vingliga ben. Rakt in i försommargrönskan.

ALDRIG LJUDER KOLTRASTENS SÅNG SÅ

vackert som en stilla, ljummen kväll. Som när man kliver ut efter en konsert på Avesta Teater, anordnad av musikskolan och Rotary. Då välkomnas man ut i den fräscha, nyskurade luften av en koltrasthanes melodiska flöjttoner, som trillar ur skogsdungen mellan hyreshusen. Tala om passande extranummer som avslutning på Tribute to Michael Jackson.

Var koltrastarna är i sin häckningsfas, vet jag inte, men i lövsångarboet vid rönnroten ligger två ägg.

"PASSA PÅ OCH LEV LIVET

mens du kan!” sa sköterskan som avsked efter operationen i höstas. Men hur lever man livet?

Ja, nog är lättare att leva livet på våren, alltid. Som idag, med den årliga vårliga visiten i ett naturreservat här i södra Dalarna. Med traktens frodigaste vitsippmattor bland hasslar, häggar, aspar, askar och björkar. Allt i en enda härlig djungelröra. Livet lever jag, när jag strosar där och få se grönsångaren slänga huvudet bak på ryggen och sjungande singla sin kopparslant. När jag ser duvhökens bo i björken pyntat med färska tallgrenar, men fågeln själv lyser som vanligt med sin frånvaro. Och när jag får höra vårens första svarthätta.

Barnen kliver omkring i den porlande öringbäcken. Att få höra deras skrik, och därefter skratten, när vattnet når över stövelkanterna, är också det ett sätt att leva livet. Liksom att veta, att i precis samma bäck klev deras pappa omkring på precis samma sätt, när han var barn.

Fikat tar vi sittande på en mossgrön trädstam som lagt sig över bäcken, med fötterna dinglande ner i vattnet.

Att tassa bort till kattugglans holk uppe i ”hörnet” hör också till. Likaså att knacka på lite försiktigt med en gren. Ut flyger ugglan, precis som hon gör vartenda år. Förr, när energin och tiden räckte längre än nu, återkom vi alltid några veckor senare, med stege och ringmärkartång för att id-märka de gråulliga, svartögda ungarna.

Jag har varit med om det så många vårar förr, och just därför känns det så betydelsefullt. Ett helt år kommer jag att få vänta tills det blir dags igen.

 Som grädde på moset tittar pärlugglan ut ur sitt ihåliga träd, när vi knackar på. Det får jag inte uppleva varje år, men nästan.

NATUREN VAKNAR - några tankar kring våren

 

NATUREN VAKNAR
- några tankar kring våren
med konstnär Malin Ingvar-Nilsson.

VÄLKOMMEN på MILJÖFRUKOST

Krylbo Församlingsgård
lördag 11 maj kl. 09.30 - 11.00.

Kort inledande andakt av Tommy von Knorring.
Rejäl ekologisk frukost 30 kr. Arrangör Svenska kyrkan, Folkärna församling.
VÄLKOMMEN!

EFTER RIDTUREN SLÄPPER VI UT

hästarna i sina respektive hagar igen. Min kuse i stora fållan medan Helga, som tillhör den skara hästar som drabbats av vår tids gissel och olösta hästgåta, fång, får gå ut i sandpaddocken. Där får hon allt tillbringa sommarhalvåret, för äter hon gräs, blir det ont i hovarna så småningom.

Medan Agnes stretar med eltrådarna, släpper hon Helga bakom sig. Det uppfattar Helga, som tar chansen och springer iväg.

”Rymmer hästen?” tänker jag förvånat där jag står vid ledet till stora hagen. ”Sådana fasoner är vi då sannerligen inte vana vid.”

Men inte rymmer hästen. Hon travar raka vägen fram till mig. ”Snälla, släpp ut mig här istället!” är nog vad hon vill säga. ”För jag vill ut i stora hagen.”

Vad gör man? Klappar om henne och leder henne tillbaka till sandpaddocken. Där måste hon allt gå, om hon ska klara av sommaren utan ömma fötter. Hur tråkig hagen än är. Men rörd blir man, så värmen sprider sig i hela kroppen.

 

 

 

DÅ VAR DET 180NDE TOMTKRYSSET

fixat, då. Och som så ofta, var det en tillfällighet, som gav upptäckten.

Det handlar varken om korsord, currylinjer eller trädgårdsskötsel, utan om fåglar sedda på eller från tomten. Efter drygt 22 år på en och samma gård, är vi nu alltså uppe i 180 olika fågelarter, och det är väl inte så pjåkigt. Den här gången var det tioåringen, som gjorde fyndet. Det vill säga, hon råkade titta ut genom fönstret i precis rätt ögonblick. Och hojtar till för att en rörhöna kommer spatserande över gräsmattan!

När Mats minuten efter går ut med kameran, är fågeln förstås som uppslukad av jorden. Borta. Mörkertalet – hur många arter man missat genom åren – måste vara ruggigt stort.

Min största tomtkryss-triumf skedde en vacker majkväll för några år sedan. Jag kastade ett getöga i tubkikaren, som alltid står uppställd med siktet ut mot sjön, och får se en vitvingad tärna!

Den vitvingade tärnan häckar i sydöstra Europa och Centralasien. Under flyttningen i maj skådas då och då något exemplar längs östsvenska kusten, men långt ifrån årligen. Kanske navigerar någon individ fel, eller missar att stanna upp i tid. Nu hade några skådats i Sydsverige i början av veckan. Därför hade vi pratat om dem, så jag förstod genast vad det var, fast jag aldrig sett någon förut.

På tärnors vis flög den sådär svävande elegant, snappande efter insekter vid vattenytan. Envist patrullerade den fram och tillbaka vid just den bit av stranden som vi ser från huset.

Naturligtvis var jag ensam hemma. Var fanns de vittnen man så gärna vill ha i ett sådant här sammanhang? Ringer den mest hängivna fågelskådaren inne i stan. ”Oj, oj, oj”, svarar han upphetsat. ”Nu vet jag inte hur jag ska göra”. Men rätt var det är, står han i trädgården. Fångar in fågeln i sin kikare och skriker som ett barn ”Jag ser den! Jag ser den! Jag skulle vilja krama om dig, Malin!”

Så berättar han, att hans fru fyllde år just idag och att jag ringt precis som middagen dukats fram och vinet korkats upp. Det var därför han velat lite. Men vad är väl en fin middag på tumanhand med kärestan mot möjligheten till ett nytt dalakryss? Att han tidigare kryssat själva fågeln nere i Israel hade tydligen ingen betydelse i sammanhanget.

Att dela livet med en fågelskådare har uppenbarligen sina prövningar.

Och morgonen efter har larmet nått ornitologerna, som står i skockar på vägen och kikar ner mot sjön. Tärnan? Ja, den är som bortblåst.

 

SOM ETT TROTSANDE UTROPSTECKEN MITT

i granskogen står skorstensmuren av det som en gång var Fågelsången. Intill kämpar ännu några risiga suräppelträd och en knippe gula påskliljor om ljus och luft i det alltmer tilltagande skogsmörkret.

En gång i tiden sprang det barn här. Torparungar. Barn till föräldrar, som drömde drömmar. Drömmar om framtid och egen försörjning. Drömmar, som förbyttes i bister verklighet när den egna skörden fick förfaras för att dagsverksskyldigheterna kallade dem till godset för att slita där så länge det fina skördevädret varade. Det måste ha varit fruktansvärt bittert att se jordkällaren där hemma gapa tom medan man kämpade långa dagar på det stora godsets stora fält.

När herr excellensen kom ridande på inspektion gällde det att räta på sig och stå vördnadsfullt med mössan i hand. Det berättas om en man som en gång vägrade blotta huvudet. Han beordrades att samma eftermiddag gå till kontoret och hämta ut sin avskedsbiljett. Historien kan mycket väl vara sann och herr excellensen var antagligen inte grymmare än någon annan hög herre, det var bara dåtidens spelregler.

Fågelsången, Månakulla, Lyckan. Vem namnsatte torpen? Just de här namnen klingar så poetiska i kontrast mot egendomens övriga torpnamn. Över 60 torp hade västgötagodset utspridda i sina skogar under den stora torpareran. Torp, som alla befolkades av familjer som flyttat in med förhoppningar och som slet lika förgäves på hopplöst dålig odlingsmark.

Så småningom vaknade torparna upp ur sina drömmar och såg den krassa verkligheten i vitögat. Knakande och knirkande rullade flyttlassen iväg. Stugorna övergavs och skog återplanterades. Tystnaden bredde ut sig.

Där det förr sprang barfotabarn reser sig skorstensmuren som ett monumentalt gravkors över Fågelsången. Studieförbundets torparcirkel har varit här. Inte med en gravblomma men väl med en rostfri skylt med namn och inventeringsnummer. Frågan är, vilken som kommer att stå längst; ruinen eller skylten, för att något berätta för den, som ännu hittar hit, om tider som varit.

Som en hälsning ligger ett vackert fällhorn från råbocken i det gula fjolårsgräset intill.

 

HON KALLAS FÖR HAVSÖRN MEN

heter egentligen Chokladbollen med mustasch. För sådana associationer ger hon; tioåringen som döpte henne, tänkte på en rund chokladboll medan jag i henne ser något av en havsörn, åtminstone vad gäller ansiktet och näbben. Men mustasch har hon, så höna hon är.

Hur som helst så kläcktes hon i fjol och är jämngammal med Mögel och Citron. Men medan de försvunnit som två i mängden i vår nio hönor stora hönsflock, är Havsörn en riktig individualist.

Havsörn står alltid främst, när hönshusdörren öppnas. Det händer då och då, att hon tillochmed trillar ut, när dörren går upp. Inte får hon någon belöning för att hon står där, men först i ledet bara ska hon vara. Någon gång händer det, att hon missar vår ankomst. Då ser jag henne huka och ta sats, och med sänkt huvud springande plöja sig fram under eller mellan de hönor som råkar stå i vägen.

Man brukar prata om hönshjärna, men hos mig klappar ett hönshjärta. En flock hönor är underbara djur som kräver liten tillsyn och som ger så mycket trevnad och några ägg tillbaka. En förutsättning är förstås, att man inte är alltför förtjust själv i blomsterland och rabatter. Och lite pinsamt är det, när man till exempel som blodgivare legat med fötterna i vädret och sedan upptäcker den intrampade hönsskiten under skon.

Samvaron med hönor har fått mig att förstå de många uttrycken vårt språk fått från höns. Trilla av pinn´ gör höns då och då. Tuppa till sig kan man behöva göra ibland, och tuppa av gör tuppen om situationen blir alltför stressad. Högsta hönset finns minsann, och om flocken är större, kanske och dessvärre en hackkyckling. En riktig hönsmamma tar verkligen hand om sina små.

En gång hade vi dock motsatsen. En höna som lämnade sina kycklingar, långt innan de kunde klara sig själva. De skrek sina övergivenhetspip, men hon hackade och högg mot dem. Fast när skatan kom för att se om de var något att kalasa på, ja då rusade hon fram till försvar. Men längre än så, räckte inte hennes beskyddarinstinker.

Då trädde Lillvitis in. Lillvitis var gammal i hönsgårn och hade aldrig varit intresserad av att ruva fram kycklingar, men sista sommaren hon levde, adopterade hon bokstavligen de två. Vilket till en början inte var så lätt, eftersom kycklingarna under flera dagar blivit hackade av alla hönor och lärt sig ta till benen så fort någon kom nära. Men Lillvitis lockade och var tålmodig och vann till slut deras förtroende. Hon tog dem under sina vingars beskydd och sov med dem inkrupen i redet om nätterna. Dagarna ägnade hon åt att krafsa fram mat och locka på dem när hon hittade något ätbart att dela med sig av.

Sådana upplevelser kan samvaron med hönor ge.

I BITANDE NORDAN OCH MÅNSKEN

rullar jag in skottkärran i hagen för att kvällsfodra hästarna.

Plötsligt sällar sig en extra häst till flocken. En liten en. Alldeles ljudlöst travar den in i ringen av ätande islänningar. Uppenbarligen är det en gammal bekant, för de andra inte så mycket som lyfter på sina huvuden. Parterna verkar känna varandra väl och ger mig en inblick i djurens nattliga värld som jag tydligen inte har en susning om.

Någon trollhäst är det förstås inte, utan en räv. Men i mörkrets och månskenets magi blir den bra lik de andra islandshästarna, om än i miniatyr. Med sina smala ben och tjocka, nedhängande svans står den som en i gruppen och äter. Antagliten hö i mer förädlad form såsom hunddjur gärna gör, till mattars och hussars måttliga förtjusning.

När jag som tioåring flyttade intresset från att teckna enbart hästar till att rita det jag såg från hästryggen, kommenterade syrran, att mina älgar och rävar såg bra hästlika ut. Kanske hade jag inte så fel ändå, inser jag nu.

Sällan har vi sett så många rävar som under denna marsmånad. Hela trakten tycks liksom översvämmad. Allihop ser fina ut i pälsen och bör följaktligen vara i god kondition. Varifrån kommer de och vad lever de av? Smågnagarna tycks inte vara särskilt många – en enda har gått in i huset sen i höstas – och bygdens ugglor har haft svårt att häcka under flera år. Jag menar, de flesta ugglorna är ju, som rävarna, specialister på sork och mus, och där har födobristen gett utslag. Fältharar har vi också, liksom rådjur.

Hästskiten i hagen kan inte heller förklara den stora rävtätheten, för populationen är mer utbredd än så. Men kanske kan den hjälpa någon räv på traven.

 

"TYST ÄR SKOGEN OCH NEJDEN

all, livet där ute är fruset, blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset.” Så lyder några rader ur Viktor Rydbergs omtyckta dikt Tomten. Den lilla grå farbrorn har gjort sin nattrond i gårdens alla hus, hälsat på alla djur, sett far och mor och barnen sova i stugan, och står nu tankfull på tunet efter uträttad syssla. ”Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara.”

Under Rydbergs 1800-tal dånade forsarna ännu fram. Fria, kraftfulla, vilda. Men snart skulle det bli andra bullar av. Forsarna blev energiproducenter och andra (o)ljud lade beslag på luftrummet. Tyst natur har blivit en efterfrågad dyrbarhet.

I morse hörde vi forsen. Leknäsforsen som fågelvägen ligger tre kilometer bort. Vi hör den bara undantagsvis, och när vi gör det, vet man, att oväder är att vänta. Forsens dån är en gammal vädertyda, och den stämmer. Det hjälper inte, att solen strålar idag, för om en fyra-fem dar har vi ovädret över oss.

För mig är det en rikedom att få bo med en fors i grannskapet. Den symboliserar något vilt, uråldrigt och sällsynt.

DET BLIXTRAR TILL AV VITT

när havsörnen fäller ut sin vita stjärt för broms och balans när den slår till i den torra aspen vid sjön. Mer än den vita blixten ser jag inte av själva örnen, vars brungråkropp på det långa avståndet försvinner mot Lammöns mörka fond. Solen har just klättrat upp över trädtopparna och hade förstås sin del i det blixtrande fenomenet. Snön över isen ligger randad i rosa och koboltblå som en annan zebra. Färger är, i alla lägen, ögonblicksbilder.

Vitt kan verkligen växla. Det kan blända och blänka till som det nyss gjorde, men det kan också alldeles försvinna och ibland ser en logdörrsstor havsörn alldeles stjärtös ut, när den svävar mot en ljusgrå himmel. Och vitt kan lysa alldeles blått, en solig dag när den bländvita stjärten faller i skugga. Riktigt vit blir förresten inte havsörnens stjärt förrän fågeln uppnått minst 5 år, så vitheten är också en del av åldersbestämningen av en havsörn.

Vitt är svårt att måla. Som akvarellist får man dessutom lära sig, att använda papprets vithet och spara ur detta noga. Som alltid, är det en sanning med modifikation. Vitheten i pappret skiljer sig med olika kvaliteter och märken och många av de skickligaste akvarellmålarna lyckas använda täckvitt, fast det enligt mångas mening alltså inte är tillåtet, på ett mycket raffinerat sätt. Just så att det kan blixtra till i en havsörnstjärt, för att ta ett exempel.

Och visst är risken stor, att täckvitt tar bort lystern som naturligt finns i akvarellfärgerna. Att vitt svärtar ner hela bilden. Det är en stor utmaning, att kunna hantera det vita för att få den effekt man eftersträvar.  För en skicklig målare, ser det ut att gå lekande lätt, men för oss vanliga dödliga, handlar det om livslångt lärande.

ADAM HADE INTE IHOP DET

med Eva, som vi trodde, utan med Gunilla. Men vi var nyinflyttade här i By och kände inte våra grannar så väl på den tiden.

Adam fick han heta, för han var den första större hackspetten vi ringmärkte. Den första hackspetthonan som ringmärktes fick förstås heta Eva. Vi trodde inte de var fler, men ideligen kom nya individer till fågelbordets talg och inte förrän 16 hackspettar blivit ringmärkta och namnsatta, var alla grannar i den grenen folkbokförda. Vid sidan om Ringmärkningscentralens aluminiumring med unikt löpnummer fick alla två ringar i olika färgkombinationer på andra benet för att kunna identifieras med kikare i fält.

Från vårvintern och framåt följde Mats sedan hackspettarna. Och det var då vi fann, att Adam polade med Gunilla och inte med Eva. Aspdungen vid Verkbäcken var deras tillhåll. Så pågick det under några år, men en vår hände det. Gunilla flyttade! Plötsligt höll hon till i tallskogen med en vilt främmande hane. Adam var till en början ensam, men fick senare tag på en hona. De påbörjade ett häckningsförsök, men fick aldrig ut några ungar.

Året efter var Gunilla tillbaka hos sin Adam. Redan på vårvintern flög de tjiande tätt efter varann i trädtoppshöjd, Gunilla först med Adam hack i häl. De häckade, fick ut ungar – och den sommaren blev Adam Sveriges äldsta kända vilda större hackspett! För dessa bedrifter hamnade han i Dalaradions nyhetssändning samt på Svenska Dagbladets förstasida, och hur många hackspettar har gjort det? 

Adam slog hackspettarnas ålderrekord genom att bli minst 9 år gammal. Nu är det slaget sedan några år tillbaka och vi håller inte längre våra hackspettgrannar ringmärkta. Men vid den här tiden varje år prickar Mats in hackspettarnas revir ganska lätt, när de trummar ut sina gränser under gryningstimmarna. Senare på våren följer han upp deras häckningar när skrikande ungar avslöjar bohålen.  Men gåtan Gunilla lär vi aldrig få svar på.

ALLDELES NATTFÄRSKT GÅR UTTERSPÅRET ÖVER

hyttdammens is och in under bron. Snön har bildat en fåra där det kortbenta djuret hoppat fram. Någon meter här och där har uttern pressat ner magen genom snön så pass att isen blottats. Och under vägbron ligger spillningen spritsad på en snöklump. Omkring är isen endast pudrad med snö och visar perfekta avtryck av runda spår med trampdynor och fem tår. Så vindlar sig spårlöpan vidare på andra sidan bron och försvinner i kröken.

Spillningshögarna beskrivs som uttrarnas språk. De signalerar och skvallrar om individ, kön och eventuell parningsberedskap. Om sällskap sökes eller singelliv önskas. De är utlagda visitkort som lär lukta lite av viol. Jag tänker inte krypa under bron och göra en egen bedömning, utan nöjer mig med att stå lutad över räcket och teckna.

Ja, nu är uttrarna på väg att återbesätta gamla domäner. Men det har tagit sin tid. Kanske kan det bli ett djur mina döttrar kan ta som en självklarhet att då och då få se spåren av och rentav möta någon gång.

Åt andra hållet, nedanför dammluckorna, går utterkanan utför kanten ner i ravinen och försvinner i Årängsåns öppna vattenparti. Lite längre ner är det upptrampat på iskanten. Kanske berättar den tillplattade och fläckade snön där om hur uttern legat och frossat på en fisk den hållit mellan framtassarna.

KONSTEN ATT NÄRMA SIG FLÄSKLÄGG

En korp och 16 kråkor flockas ute på sjöisen nära resterna av fläskläggen vi lade ut sent igår kväll. Nu i dagningen är den todays news bland bygdens kråkfåglar, men ack så mycken misstro den väcker.

Med sträckt hals och spretande hakskägg kliver korpen på behörigt avstånd runt läggen. Sakta och iakttagande. Så hoppar den på stället, en halvmeter rakt upp och sen ner. Avvaktar. Hoppar igen, väntar. Går runt, hoppar, väntar.  Om och om igen. Som om den vill få fläsket att reagera och röra på sig. När inget händer, sträcken den halsen än mer, hugger en gång med sin stora näbb och tar sig ett smakprov.

Kråkan mittemot har en annan taktik. Den närmar sig fläskläggen i korta hopp med bredsidan till; färdig att flyga, om så skulle behövas.

Konsten att närma sig fläsklägg. Om man är en kråkfågel, vill säga.

Steg för steg kliver korpen närmare läggen. Till slut står den uppe på knotan och tar spjärn med benen för att dra loss köttet. Kalaset kan börja! Egentligen är det som vilket party som helst. Starten stel och stram tills hämningarna släpper och alla korpar åt sig. Tala om huggsexa. Man brukar prata om flugor runt en sockerbit men kan lika gärna säga som kråkor runt en fläsklägg.

En timme senare ligger sjöisen blank och tom som en polerad spegel. Städat och klart! Korpen är som bortblåst medan kråkorna går i hagen som en skock kor och letar godsaker i barmarksfläckarna som töat fram.

 

REGNET HAR UPPHÖRT MEN FRÅN

björken jag står under droppar det tungt rätt ner på målarskivan. Tur att det är uppspänt akvarellpapper på, som tål vatten. Dagen är disig och det är riktigt skönt att vara ute.

Och det tycker inte bara jag. Fåglarna har äntligen börjat vakna till liv. På vägen hit hejade gröngölingen på mig och i skogsbrynet sjöng talgoxen.

Plötsligt är jag omsvärmad av nåltunna pip som fyller rymden. Urskiljer en entita som drar några strofer av sin sång. En svartmes med lilla hjässtofsen upprest på sitt stora huvud klänger i björken bredvid. Stjärtmesarnas ”try-try”-anden hörs runt om, men med min hörselskada är det omöjligt att lokalisera dem. Det är för övrigt första gången på länge, hör jag ett meståg.

Så drar de vidare och tystnaden lägrar sig igen. Men ljuset återkommer, bit för bit. På söndag firas kyndelsmässodagen. ”Då ska julens ljus vara utbrunna”, lärde mig svärmor medan en präst berättat, att då välsignas det nya årets ljus. Hur som helst, det är en månad före jul och logiskt nog en månad efter jul, som vi verkligen behöver extra ljus för att klara av vår tillvaro. Sen börjar vi liksom vakna till liv igen. Vi, och fåglarna.

HAN HETTE TITUS OCH VAR

 

min trogne vapendragare i skog och mark. Vi kamperade ihop nästan dagligen under åtta års tid, från det jag var tio till 18. Det var 1970-tal och i skogarna vimlade det av älg.

Tecknat hade jag alltid gjort, men under de här åren utvecklades det till ett livsmåste för mig. Ritblocket bar jag med mig i ryggsäcken och Titus stod dropp stilla medan jag tecknade från hans rygg. Inte förrän jag var klar, började han att gå igen. Djurstudier gick utmärkt att göra uppifrån hästryggen, men positionen gav landskapsstudierna fel perspektiv.

En endaste gång hände det, att hästen kom hem före ryttaren. Det var under en ridtur en tidig februarimorgon när jag fick höra en orrtupp. Blev lite upphetsad, för de hade varit borta från trakten i decennier. Jag band hästen och brakade iväg mot orren. Ja, just brakade, för det var halvmeterdjup snö med skare som ömsom bar, ömsom brast. Hittade fågeln svart och rund där den spelade i en talltopp på ett hygge. Och orren förflyttade sig bortåt, bit för bit…

När jag tecknat färdigt och upprymd över orrmötet trasslat mig tillbaka genom snö och över hyggen, ja då var tygeln virad varv på varv runt trädet och tom i den ända där det skulle vara en häst. Det var bara att traska hemåt efter hästspåret. Mötte på vägen tre skogshuggare med sina motorsågar (sådana huggarlag är också historia) och de såg roat tillbaka på ryttaren utan häst.

Titus var angloarab. Han grånade som jag med åren och blev till slut alldeles vit. Han blev 33 år, vilket motsvarar en människoålder på närmare 100.

Efter varje ridtur ville Titus rulla sig – tumla, och så har jag porträtterat honom. Titus tumlar. Keramik från cirka 1987. Längd 30cm, höjd 15 cm.

INGENTING FÅR MIG MER NÖJD

än en bakdag. Och det har jag i dag, åtminstone en halv. Ett antal limpor av olika sorter, bullar och kanske semmelbullar (går de att baka med filmjölk?) är det tänka resultatet. Ett smärre brödberg, goddoft och en lätt utarbetad kropp efter en dag vid bakbordet skänker så småningom den stora tillfredsställelsen.

Men grovknådandet sköter Electroluxen om. Det är inte urmodellen jag har men väl en tidig vidareutveckling med timer och styrkeväljare.

Det sägs, att dessa hushållsassistenter var Electrolux stora misstag. Företaget bakade in outslitliga delar i de första generationernas maskiner, helt enkelt. För nära 20 år sedan gick min ändå sönder. Det var väl när den knådade en dubbel sats ankarstock, kan jag tro. Jag ringde omgående butiken i Krylbo. ”Min Electrolux har gått sönder, började jag, men blev avbruten av försäljaren. ”Din Electrolux har inte gått sönder”, kontrade han mycket bestämt, ” för det gör de inte. Det är bunken som gått sönder.”

Det var så sant, jag hann bara inte säga det. Så med en ny bunke har jag fortsatt, kompletterat med en till från loppis så att kalldegar och surdegar kan jäsa i sin egen takt, ska det idag bli lite limpor och bullar och en därtill sällsynt nöjd konstnär.

UNDER BRÅKDELEN AV EN SEKUND

glimmar det till i nötkråkans öga. Och det tror jag det. Vi har överraskat den med att lägga ut köpta hasselnötter som är nästan tre gånger större än allt i nötväg den sett hittills i sitt liv, och som den plockat hundratals av, om höstarna i Hässlen.

Hässlen är som en exotisk ö, översållad med hasselbuskar mitt i Garpenbergs grönraggiga barrskogshav. Området är ett smultronställe på många sätt, uppskattat av människor och djur. För cirka 20 par nötkråkor utgör Hässlen rent av grundvalen i deras existens. Om höstarna plundrar de buskarna på nötter som de gömmer i marken i sina omkringliggande barrskogsrevir. Där kan nötterna ligga i något år innan nötkråkan gräver fram dem och ställer till kalas. Dåliga nötår kan de vuxna nötkråkorna klara med hjälp av gamla förråd, men det blir få eller inga ungar våren därpå.

Glimten i ögat. Själens spegel. Förutom glimten i nötkråkans öga, minns jag bäst hur det glimrade till i en musikhandlares öga när jag en gång efterfrågade digitalpianon.

Nötkråkan funderar bara en kort stund. Så sträcker den sig mot köpe-nötterna och börjar svälja ner dem i krävan, en efter en. Efter nio stycken putar krävan som en mycket knölig kudde. Sålunda tungt lastad flyger fågeln iväg in i skogen. När den kommer tillbaka till fågelbordet på Piparmossen har den snö på näbbroten. Den har grävt ner nötterna för kommande tider!

 

SOM ENDA BARNET VÄXTE LARS upp på Stormossen,

som namnet till trots var ett litet hemman, inklämt mellan tre storgårdar i min barndoms västgötabygd.

Gården var säkert stor nog att föda en liten familj då, i början på 1930-talet. Men tiderna förändrades. När bygden elektrifierades, valde Lars föräldrar att stå utanför. Och jag förstår dem. Det var säkert en kostsam investering och man hade ju hittills klarat sig så bra utan. Farligt var det också, folk hade ju dött knall fall bara av att ta i strömtråden.

Så blev det som det blev. Föräldrarna gick bort och de jämförbara arrendetorpen i omgivningen övergavs ett efter ett och planterades igen. Lars blev ensam kvar att hinka vatten ur gårdsbrunnen, mjölka kon och att veva upp grammofonen för en stenkaka i finrummet.

Det väckte stor förvåning, när Lars tog körkort i slutet av 1970-talet. Tänk, nu kunde han ta bilen milen in till stan och affären! Men jag vill tro, att mobilen han köpte var ett än större under för honom. ”Det hörs bra, fast det är långt emellan!” skrek han med uppenbar förtjusning i luren. Vi kunde prata med varandra, fast det skiljde 35 mil! Nog är det ett under, om man levt sina första 60 år utan telefon. Han laddade den med ett bilbatteri. Lokalradion omnämnde honom som ”mannen med yuppienalle och fotogenlampa”.

Sedan några år är Lars borta och med honom försvann ytterligare en bit av Gammelsverige och de kunskaper som där krävdes. Stormossen auktionerades ut. Veteranfordon och kvalitetsvirke från den plockhuggna skogen spreds för vinden. Jag var där och ropade tillbaka tavlorna av gården jag målat åt honom.

Gården fick elektricitet till slut och Lars hann få uppleva det. Då prioriterade han en gårdslampa som spred sitt sken i vintermörkret. Och precis så lyser minnet av Lars och hans Stormossen.