”AJ, AJ, AJ! DET DÄR

gjorde nog ont!” ropar Mats, när jag drämmer till med flugsmäcken. Mot flugan, alltså. Men mot dem känner jag ingen pardon och vill de leva, får de vackert stanna utomhus. Den som har delat rum med en fluga en natt, förstår nog var jag pratar om. Och att vara fluga inne i det här huset är ett högriskprojekt för flugan. En fluga gör så ingen sover, heter det, och det är sant och visst. Mitt hem är min borg, men att göra den ointaglig för flugor, tycks omöjligt. Och det retar mig, att de inte respekterar insektsnäten.

Linné gav vår vanliga husfluga det latinska namnet Musca domestica.  Musca betyder påträngande, och det hade han ju rätt i. De är påflugna, helt enkelt. Flughonan lägger upp till 500 ägg och larverna kläcks efter ett dygn. Obekymrat växlar flugorna mellan att äta multnande avfall och avföring, vilket inte är gör saken muntrare. Och det får en granne att förtälja följande historia:

Pensionatgästen klagade på pangets utedass. ”Där kan man ju inte vara för alla flugor!” ”Då ska min herre passa på vid middagstid”, svarade värden, ”för då är flugorna på smörgåsbordet.”

Och trots att jag drämde till och Mats skrek, så nog kommer flugeländet som fick sig en smäll snart krypande över golvet – och flyger iväg. Sätter sig på skåpsluckan med huvudet nedåt och börjar putsa sig.

MED SVANSARNA I VÄDRET OCH

livslusten strålande omkring dem, springer kalvarna ut i små grupper. Världen är så stor, så stor. Allt är nytt och måste undersökas. Nu är de stora nog att kesa iväg ifrån sina morsor, som snällt måste stanna innanför staketen, medan kalvarna behändigt nog kryper under. Att korna råmar och ropar efter dem, är inget ett gäng kalvar behöver bry sig om.

Under den allra första tiden hade korna full fokus på sina kalvar och lämnade dem inte ett ögonblick. När någon kesade iväg, kom mamma ko oroligt knogande efter.

Men nu! Världen ligger öppen och väntar på att upptäckas. Utforskas. Tjatiga morsor kan man klara sig utan. Tills man kommer på, att tryggheten och mödrarna är långt borta. Racet vänder och går tillbaka. Tillbaka till mamma och kanske en slurk mjölk.

Skulpturer i stengods. Välkomna till utställningen i By Kyrka 22 – 27 juli, dagligen kl. 12 -15.

Utställningen är ett samarrangemang mellan
Malin Ingvar-Nilsson och By Församling och ingår i By Slånkvicku.

KAXIGARE UPPSYN ÄN DEN EN

alldeles nyutflugen fågelunge har, får man leta efter. Trotsigt uppkäftig står en där, mitt på grusvägen, pytteliten, med näbben i vädret och groteskt stora, trutande, gula mungipor. Den står där, så liten den är, uppsträckt, och ger ett intryck av att äga hela världen.

Så möter jag en grå flugsnapparunge, antagligen efter dess livs första flygtur. Nödtorftigt befjädrad så att vingarna bär till nöds, utan stjärt och med ännu lite dun som fladdrar uppe på hjässan. De mörka ögonen speglar mig, när jag lyfter upp den på ett finger.

Plötsligt prövar den vingarna igen. Kraften räcker för en dalande flykt över det lilla diket fram till de mossiga stenarna, där den lyckas landa utan att rasa ner.

Vilka känslor far genom en sådan här liten parvel, när den tar sitt livs första flygtur? När den lämnar ett bo som blivit alltför trångt och verkligen flyger som uttrycket säger, dit vingarna bär? Vilket kanske inte är mer än någon meter, så här, allra första gången.

Om en månad ska vingarna bära den över land, hav och öken ända till mellersta Afrika.