måndag 28 oktober 2013

SKOGEN MUMLAR TILL DÅ OCH


då. Kolen från grillelden glimmar i varm orange. Det är mulet, tyst och svart. Lugnet före stormen, kan man säga med fog. För i morgon kväll är den utlovad att nå södra Sverige.

Precis så här lugnt och mörkt ska det vara vid ringmärkning av pärluggla. Och i år finns en och annan av dem i ”våra” garpenbergsskogar igen. Efter två helt resultatlösa höstar, har det i år blivit en uggla var kväll vi varit ute, och inte heller ikväll sviker de oss. Ett litet troll till uggla sitter rätt var det är i ringmärkarnätet och knäpper ilsket med näbben.

Ugglor är magiska bekantskaper, det går inte att komma ifrån. Blicken man får, ansiktet, den ljudlösa flykten och deras förmåga att inte finnas genom att sitta alldeles still och kisa, för att undgå upptäckt dagtid. Och så alla dessa läten om nätterna. Oftast lite lagom kusliga.

Mats har genom höstnätterna under 30 års tid ringmärkt runt 800 pärlugglor. Därtill kontrollerat 200 som redan ringmärkts, av honom eller andra. Av dessa 1000 pärlugglor har han en endaste gång råkat se en sådär rakt av, när han en förmiddag strosade i skogen. Säkert har alla de 999 andra sett honom, men han inte dem.
Ugglorna lever sina egna liv, trots att de finns i vår absoluta närhet. Men de är ack så svåra att bli bekanta med. Det är också en del av fascinationen.

 

fredag 4 oktober 2013

NÖTSKRIKORNA FLADDRAR OCH FAR FRÅN


skogarna till strandängens ekar. Nu har de bråda tider med att samla ekollon. Tungt lastade med putande kräva och ett extra ollon i näbben flaxar de tillbaka, upp i skogen, för att gräva ner och samla förråd.

Man kan undra, vad de gör resten av året. Då har vi inte en nötskrika i sikte, nu räknar vi med lätthet in 20 individer i skytteltrafiken. Har de semester elva tolftedelar av året?

Olaus Magnus, som år 1555 i Rom gav ut Historia om de nordiska folken, skriver om nötskrikan att ”hon flyger på sned mellan träden under ideligt pladder…Till följd av sin överdrivna pladderaktighet fångas hon och uppätes av sparvhöken. Vare hennes öde en varning åt beskäftiga dagdrivare för att så rota i andras angelägenheter, att de glömma sina egna!”

Ja, Olaus Magnus stora verk läser man numera med ett leende på läpparna. Men i mer än hundra år kom hans Historia att vara det veteskapliga kunskapsverket om det exotiska Norden i Europas förmögna och lärda kretsar. Det får mig att fundera, vad våra efterlevande kommer att säga om dagens vetenskapliga rön.

Foto Mats Forslund