min trogne
vapendragare i skog och mark. Vi kamperade ihop nästan dagligen under åtta års
tid, från det jag var tio till 18. Det var 1970-tal och i skogarna vimlade det
av älg.
Tecknat hade jag alltid gjort, men under de här åren utvecklades
det till ett livsmåste för mig. Ritblocket bar jag med mig i ryggsäcken och
Titus stod dropp stilla medan jag tecknade från hans rygg. Inte förrän jag var
klar, började han att gå igen. Djurstudier gick utmärkt att göra uppifrån
hästryggen, men positionen gav landskapsstudierna fel perspektiv.
En endaste gång hände det, att hästen kom hem före ryttaren.
Det var under en ridtur en tidig februarimorgon när jag fick höra en orrtupp. Blev
lite upphetsad, för de hade varit borta från trakten i decennier. Jag band
hästen och brakade iväg mot orren. Ja, just brakade, för det var halvmeterdjup
snö med skare som ömsom bar, ömsom brast. Hittade fågeln svart och rund där den
spelade i en talltopp på ett hygge. Och orren förflyttade sig bortåt, bit för
bit…
När jag tecknat färdigt och upprymd över orrmötet trasslat
mig tillbaka genom snö och över hyggen, ja då var tygeln virad varv på varv runt
trädet och tom i den ända där det skulle vara en häst. Det var bara att traska hemåt
efter hästspåret. Mötte på vägen tre skogshuggare med sina motorsågar (sådana
huggarlag är också historia) och de såg roat tillbaka på ryttaren utan häst.
Titus var angloarab. Han grånade som jag med åren och blev till
slut alldeles vit. Han blev 33 år, vilket motsvarar en människoålder på närmare
100.
Efter varje ridtur ville Titus rulla sig – tumla, och så har
jag porträtterat honom. Titus tumlar. Keramik från cirka 1987. Längd 30cm, höjd
15 cm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar