REGNET HAR UPPHÖRT MEN FRÅN

björken jag står under droppar det tungt rätt ner på målarskivan. Tur att det är uppspänt akvarellpapper på, som tål vatten. Dagen är disig och det är riktigt skönt att vara ute.

Och det tycker inte bara jag. Fåglarna har äntligen börjat vakna till liv. På vägen hit hejade gröngölingen på mig och i skogsbrynet sjöng talgoxen.

Plötsligt är jag omsvärmad av nåltunna pip som fyller rymden. Urskiljer en entita som drar några strofer av sin sång. En svartmes med lilla hjässtofsen upprest på sitt stora huvud klänger i björken bredvid. Stjärtmesarnas ”try-try”-anden hörs runt om, men med min hörselskada är det omöjligt att lokalisera dem. Det är för övrigt första gången på länge, hör jag ett meståg.

Så drar de vidare och tystnaden lägrar sig igen. Men ljuset återkommer, bit för bit. På söndag firas kyndelsmässodagen. ”Då ska julens ljus vara utbrunna”, lärde mig svärmor medan en präst berättat, att då välsignas det nya årets ljus. Hur som helst, det är en månad före jul och logiskt nog en månad efter jul, som vi verkligen behöver extra ljus för att klara av vår tillvaro. Sen börjar vi liksom vakna till liv igen. Vi, och fåglarna.

HAN HETTE TITUS OCH VAR

 

min trogne vapendragare i skog och mark. Vi kamperade ihop nästan dagligen under åtta års tid, från det jag var tio till 18. Det var 1970-tal och i skogarna vimlade det av älg.

Tecknat hade jag alltid gjort, men under de här åren utvecklades det till ett livsmåste för mig. Ritblocket bar jag med mig i ryggsäcken och Titus stod dropp stilla medan jag tecknade från hans rygg. Inte förrän jag var klar, började han att gå igen. Djurstudier gick utmärkt att göra uppifrån hästryggen, men positionen gav landskapsstudierna fel perspektiv.

En endaste gång hände det, att hästen kom hem före ryttaren. Det var under en ridtur en tidig februarimorgon när jag fick höra en orrtupp. Blev lite upphetsad, för de hade varit borta från trakten i decennier. Jag band hästen och brakade iväg mot orren. Ja, just brakade, för det var halvmeterdjup snö med skare som ömsom bar, ömsom brast. Hittade fågeln svart och rund där den spelade i en talltopp på ett hygge. Och orren förflyttade sig bortåt, bit för bit…

När jag tecknat färdigt och upprymd över orrmötet trasslat mig tillbaka genom snö och över hyggen, ja då var tygeln virad varv på varv runt trädet och tom i den ända där det skulle vara en häst. Det var bara att traska hemåt efter hästspåret. Mötte på vägen tre skogshuggare med sina motorsågar (sådana huggarlag är också historia) och de såg roat tillbaka på ryttaren utan häst.

Titus var angloarab. Han grånade som jag med åren och blev till slut alldeles vit. Han blev 33 år, vilket motsvarar en människoålder på närmare 100.

Efter varje ridtur ville Titus rulla sig – tumla, och så har jag porträtterat honom. Titus tumlar. Keramik från cirka 1987. Längd 30cm, höjd 15 cm.

INGENTING FÅR MIG MER NÖJD

än en bakdag. Och det har jag i dag, åtminstone en halv. Ett antal limpor av olika sorter, bullar och kanske semmelbullar (går de att baka med filmjölk?) är det tänka resultatet. Ett smärre brödberg, goddoft och en lätt utarbetad kropp efter en dag vid bakbordet skänker så småningom den stora tillfredsställelsen.

Men grovknådandet sköter Electroluxen om. Det är inte urmodellen jag har men väl en tidig vidareutveckling med timer och styrkeväljare.

Det sägs, att dessa hushållsassistenter var Electrolux stora misstag. Företaget bakade in outslitliga delar i de första generationernas maskiner, helt enkelt. För nära 20 år sedan gick min ändå sönder. Det var väl när den knådade en dubbel sats ankarstock, kan jag tro. Jag ringde omgående butiken i Krylbo. ”Min Electrolux har gått sönder, började jag, men blev avbruten av försäljaren. ”Din Electrolux har inte gått sönder”, kontrade han mycket bestämt, ” för det gör de inte. Det är bunken som gått sönder.”

Det var så sant, jag hann bara inte säga det. Så med en ny bunke har jag fortsatt, kompletterat med en till från loppis så att kalldegar och surdegar kan jäsa i sin egen takt, ska det idag bli lite limpor och bullar och en därtill sällsynt nöjd konstnär.

UNDER BRÅKDELEN AV EN SEKUND

glimmar det till i nötkråkans öga. Och det tror jag det. Vi har överraskat den med att lägga ut köpta hasselnötter som är nästan tre gånger större än allt i nötväg den sett hittills i sitt liv, och som den plockat hundratals av, om höstarna i Hässlen.

Hässlen är som en exotisk ö, översållad med hasselbuskar mitt i Garpenbergs grönraggiga barrskogshav. Området är ett smultronställe på många sätt, uppskattat av människor och djur. För cirka 20 par nötkråkor utgör Hässlen rent av grundvalen i deras existens. Om höstarna plundrar de buskarna på nötter som de gömmer i marken i sina omkringliggande barrskogsrevir. Där kan nötterna ligga i något år innan nötkråkan gräver fram dem och ställer till kalas. Dåliga nötår kan de vuxna nötkråkorna klara med hjälp av gamla förråd, men det blir få eller inga ungar våren därpå.

Glimten i ögat. Själens spegel. Förutom glimten i nötkråkans öga, minns jag bäst hur det glimrade till i en musikhandlares öga när jag en gång efterfrågade digitalpianon.

Nötkråkan funderar bara en kort stund. Så sträcker den sig mot köpe-nötterna och börjar svälja ner dem i krävan, en efter en. Efter nio stycken putar krävan som en mycket knölig kudde. Sålunda tungt lastad flyger fågeln iväg in i skogen. När den kommer tillbaka till fågelbordet på Piparmossen har den snö på näbbroten. Den har grävt ner nötterna för kommande tider!

 

SOM ENDA BARNET VÄXTE LARS upp på Stormossen,

som namnet till trots var ett litet hemman, inklämt mellan tre storgårdar i min barndoms västgötabygd.

Gården var säkert stor nog att föda en liten familj då, i början på 1930-talet. Men tiderna förändrades. När bygden elektrifierades, valde Lars föräldrar att stå utanför. Och jag förstår dem. Det var säkert en kostsam investering och man hade ju hittills klarat sig så bra utan. Farligt var det också, folk hade ju dött knall fall bara av att ta i strömtråden.

Så blev det som det blev. Föräldrarna gick bort och de jämförbara arrendetorpen i omgivningen övergavs ett efter ett och planterades igen. Lars blev ensam kvar att hinka vatten ur gårdsbrunnen, mjölka kon och att veva upp grammofonen för en stenkaka i finrummet.

Det väckte stor förvåning, när Lars tog körkort i slutet av 1970-talet. Tänk, nu kunde han ta bilen milen in till stan och affären! Men jag vill tro, att mobilen han köpte var ett än större under för honom. ”Det hörs bra, fast det är långt emellan!” skrek han med uppenbar förtjusning i luren. Vi kunde prata med varandra, fast det skiljde 35 mil! Nog är det ett under, om man levt sina första 60 år utan telefon. Han laddade den med ett bilbatteri. Lokalradion omnämnde honom som ”mannen med yuppienalle och fotogenlampa”.

Sedan några år är Lars borta och med honom försvann ytterligare en bit av Gammelsverige och de kunskaper som där krävdes. Stormossen auktionerades ut. Veteranfordon och kvalitetsvirke från den plockhuggna skogen spreds för vinden. Jag var där och ropade tillbaka tavlorna av gården jag målat åt honom.

Gården fick elektricitet till slut och Lars hann få uppleva det. Då prioriterade han en gårdslampa som spred sitt sken i vintermörkret. Och precis så lyser minnet av Lars och hans Stormossen.