björken jag står under droppar
det tungt rätt ner på målarskivan. Tur att det är uppspänt akvarellpapper på,
som tål vatten. Dagen är disig och det är riktigt skönt att vara ute.
Och det tycker inte bara jag. Fåglarna har äntligen börjat
vakna till liv. På vägen hit hejade gröngölingen på mig och i skogsbrynet sjöng
talgoxen.
Plötsligt är jag omsvärmad av nåltunna pip som fyller rymden.
Urskiljer en entita som drar några strofer av sin sång. En svartmes med lilla hjässtofsen
upprest på sitt stora huvud klänger i björken bredvid. Stjärtmesarnas
”try-try”-anden hörs runt om, men med min hörselskada är det omöjligt att
lokalisera dem. Det är för övrigt första gången på länge, hör jag ett meståg.
Så drar de vidare och tystnaden lägrar sig igen. Men ljuset återkommer,
bit för bit. På söndag firas kyndelsmässodagen. ”Då ska julens ljus vara
utbrunna”, lärde mig svärmor medan en präst berättat, att då välsignas det nya
årets ljus. Hur som helst, det är en månad före jul och logiskt nog en månad
efter jul, som vi verkligen behöver extra ljus för att klara av vår tillvaro.
Sen börjar vi liksom vakna till liv igen. Vi, och fåglarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar