INGEN VET VAR HAREN HAR sin gång men i skymningen kommer en guppande över åkern mot utfodringen jag har alldeles utanför ateljéfönstret. Vaksam och med resta öron sätter den sig att äta, beredd att när som helst ta till benen om fara hotar. För vad ska en hare vara, om inte harig?

Att det kan vara ödesdigert att jaga djur så här i helgtid, har såväl Selma Lagerlöf som Albertus Pictor skildrat. Den senare levde under 1400-talets andra hälft och var en flitigt anlitad kyrkomålare. Frodigt och färgglatt fyllde han kyrkväggar och -valv med bibliska betraktelser, religiösa legender och sedelärande fabler.

I Kumla kyrka söder om silverstaden Sala kan man ännu se hur Albertus menar att det går för den helgdagsjagande jägaren. Medan jägaren blåser i jakthornet driver hunden två harar. Men vips så har hararna tagit jägaren som byte och i tredje bilden puttar de ner honom i det brinnande helveteshålet. Intill står sensmoralen: "om helga daga jagade du fåglar och hara. Förty ska du till helvete fara."

Haren vet man aldrig riktigt var man har - eller var den har sin gång. Haren har förknippats med häxor och djävlar och kanske är det dess hemlighetsfulla väsen, som sätter vår fantasi i rörelse.

Snart är det fullmåne och då finns chansen att se haren komma guppande över det månbelysta fältet och kasta sin blå skugga framför sig. Då ska jag sitta på pass - med ritblocket - vid fönstret.

VEM VILL INTE VARA I GOTT SÄLSKAP

när helgen närmar sig? En stunds vila på Sälskär smäller högt. Och sälar kan dyka upp lite var stans, som en augustidag när en kraftfull sälhane kikar upp ur Oxdjupet just som vi kommit med färjan från Värmdölandet.
Visst katten önskas en god helg i gott säl(l)skap!
/Malin Ingvar-Nilsson

SPÅRET RINGLAR SIG ÖVER ISEN

bort mot udden. Också en räv har svårt att gå snör rätt och spåren broderar ett sagolikt vackert mönster i blått mot den gnistrande snön.
"Räven är en rastlös ande" skrev den mångsidige Anders Erik Malm, och man kan undra vad räven tänkt, när den travat just som den gjort.
Själva tar vi det säkra före det osäkra och följer sjökanten. Skidorna glider lekande lätt över isens tunna snö ända tills vi kommer till ett stöp. Trots att det är 17 minusgrader har vattnet gått upp under snön men över isen. Med isklädda skidor är det bara att ta dem på ryggen och vandra hem.

SOM EN ORGIE I GRÅTONER skimrar sidensvansarnas dräkter.

De har inte för inte fått sitt siden-namn. Även på nära håll smälter fjäderstrukturen ihop till ett skimmer. Små detaljer i gult och chockrosa accentuerar dräkten.
Och lika spännande som siden upplevdes de förr, när de under vinterhalvåret plötsligt dök upp från ingenstans, i täta flockar och oskyggt slog till och åt kvarsittande frukter och bär, för att plösligt och silversirrande dra vidare i samlad flock. Men var höll de hus om somrarna? Var och hur de häckade var länge en hemlighet för vetenskapen.
För en kort stund slår en flock till i humlestörens topp. De sitter så tätt att de hamnar nästan på varandra. De munhuggs och visar humör innan de plötsligt drar vidare. Sidensvansen är en gåtfull fågel.

MED OÄNDLIG OÄNDLIG FÖRSIKTIGHET har jag satt brännugnen med sköra lerfigurer.

Nu är förvandlingen igång! Under de kommande två dygnen kommer ett domherrepar, tre hornuggleungar, en skogshare med flera lerdjur att långsamt brännas till 1200 grader - och därmed förvandlas till keramik, till stengods. Är det luft inbakad i leran, sprängs föremålet sönder. Är det spänningar i leran, kan sprickor uppstå.
Hur den går den här gången får jag se på lördag morgon.

DEN DOVA DUNSEN AVSLÖJADE TJUVEN.

Korgen med färskt bröd hängde på verandan för att kylan skulle frysa det åt mig. Ett smart sätt att spara energi, har jag tänkt. Men nu höll det på att gå om intet. Mats råkade höra dunsen och hann precis se räven springa iväg med en limpa i munnen. Korgen låg på golvet och bakdukarna låg spridda i trappan.

 Häromdagenm, i den allra första snön, gjorde räven en lov runt huset precis i skymningen. Så tilltalande, tänkte jag då, med en så hemtam modell och kom inte ihåg, att hackspettarnas talg vi hängt upp blivit stulen några gånger under hösten. Tilll sist försvann tillochmed nätkorgen talgen legat i och vi har inte återfunnit den.

Nu är jag inte lika förtjust längre. Fast jag är glad, att det råkade vara rågkakor i korgen och inte den rökta skinka eller de lussebullar, som fått frysa till i korgen nätterna innan. Naturen spelar oss sina spratt.

JUST NU ÄR ATELJÉN FYLLD av keramik.

Eller rättare sagt, av djur formade i lera som så småningom ska brännas till keramik. Skogsharar, hästslagsmål, ett fisktärnepar och två pärlugglor är bland flera djur på gång.
Att jobba med skulpturer kräver en längre tid av arbetsro. Som små barn måste leran passas. Den ska torka i lagom takt, gröpas ur vid rätt torkstadium - jag bygger upp dem massivt - och sedan torka långsamt och jämnt tills figurerna kan sättas in i brännugnen och i värmen förvandlas från vattenlöslig, skör lera till vattenfast och hållbar keramik. Ja, så hållbar, att den kan finnas kvar i årtusenden. Upptäckten att under kontrollerade former kunna förvandla lera till keramik tillhör en av mänsklighetens stora uppfinningar!

I MIN KONST VILL JAG BERÄTTA något om naturens själ. Om rytm och rörelse, om kropp och kraft. Om det liv som levs och finns, men som inte alltid syns. Se på hackspetten till exempel, som flyttar sig någon decimeter till baksidan av trädstammen, när du kommer. Den finns där, men gör sig osynlig genom ett snedsteg. Den färggranna fjärilen slår ihop sina vingar och förvandlar sig i ett slag till ett visset löv. Älgen, så stor den är, kliver in bakom en buske när den anar oråd. Kommer du för nära, ger den sig av och du ser - i bästa fall - skymten av en älgrumpa.

Ritblocket ligger alltid med i ryggsäcken. Jag tecknar ute på plats, men återskapar sedan hemma i ateljén. Målningarna är oftast i akvarell. Skulptererna är i stengods som målas och ibland monterats på trä. Mina stentryck är grafiska blad som tecknats på slätslipade kalkstenar. Med gjälp av litograferna Wetsman i Vikmanshyttan görs sedan litografi (=stenskrift) på ursprungligt vis i den anrika tryckpressen från 1889(!).
Utöver bildskapandet skriver jag kåserier och kåserar om natur och konst.

Smakbitar från min verksamhet

 

Björn i stengodslera

 

Utställningsaffisch Stockholm oktober 2012

 

Sparvuggla i stengods monterad på trä

Pärluggla, stengods och trä

Hur ser en kråka egentligen ut? Skisser

Hare i midvinternattsljus

Ingen vet var haren har sin gång - tavla i midvinternattsljus. akvarell och tusch

På kvällskvisten. Stengods och trä

På kvällskvisten. Detalj

På kvällskvisten. Detalj

 Många munnar att mätta! Ladusvalbo stengods

Vårvinter olja

 

 Tranor under vårflytten. Olja

Lom hörd? Stengods och trä

 Storlom stengods

 Den vakande blicken. Stengods

Kämpaglöd. Stengods

Kämpaglöd i större tappning. Stengods

Språkstudier. Olja

Leklust. Två ungrävar. Olja

Kliande balans. Stengods

Blicken. Stengods

Måsrede. akvarell

Utterstudier från Gysinge.- Akvarell

Vem där? Utter stengods

Uttrarna och deras upphovsman

Uttermöte, Gysinge. Stendgods