ADAM HADE INTE IHOP DET

med Eva, som vi trodde, utan med Gunilla. Men vi var nyinflyttade här i By och kände inte våra grannar så väl på den tiden.

Adam fick han heta, för han var den första större hackspetten vi ringmärkte. Den första hackspetthonan som ringmärktes fick förstås heta Eva. Vi trodde inte de var fler, men ideligen kom nya individer till fågelbordets talg och inte förrän 16 hackspettar blivit ringmärkta och namnsatta, var alla grannar i den grenen folkbokförda. Vid sidan om Ringmärkningscentralens aluminiumring med unikt löpnummer fick alla två ringar i olika färgkombinationer på andra benet för att kunna identifieras med kikare i fält.

Från vårvintern och framåt följde Mats sedan hackspettarna. Och det var då vi fann, att Adam polade med Gunilla och inte med Eva. Aspdungen vid Verkbäcken var deras tillhåll. Så pågick det under några år, men en vår hände det. Gunilla flyttade! Plötsligt höll hon till i tallskogen med en vilt främmande hane. Adam var till en början ensam, men fick senare tag på en hona. De påbörjade ett häckningsförsök, men fick aldrig ut några ungar.

Året efter var Gunilla tillbaka hos sin Adam. Redan på vårvintern flög de tjiande tätt efter varann i trädtoppshöjd, Gunilla först med Adam hack i häl. De häckade, fick ut ungar – och den sommaren blev Adam Sveriges äldsta kända vilda större hackspett! För dessa bedrifter hamnade han i Dalaradions nyhetssändning samt på Svenska Dagbladets förstasida, och hur många hackspettar har gjort det? 

Adam slog hackspettarnas ålderrekord genom att bli minst 9 år gammal. Nu är det slaget sedan några år tillbaka och vi håller inte längre våra hackspettgrannar ringmärkta. Men vid den här tiden varje år prickar Mats in hackspettarnas revir ganska lätt, när de trummar ut sina gränser under gryningstimmarna. Senare på våren följer han upp deras häckningar när skrikande ungar avslöjar bohålen.  Men gåtan Gunilla lär vi aldrig få svar på.

ALLDELES NATTFÄRSKT GÅR UTTERSPÅRET ÖVER

hyttdammens is och in under bron. Snön har bildat en fåra där det kortbenta djuret hoppat fram. Någon meter här och där har uttern pressat ner magen genom snön så pass att isen blottats. Och under vägbron ligger spillningen spritsad på en snöklump. Omkring är isen endast pudrad med snö och visar perfekta avtryck av runda spår med trampdynor och fem tår. Så vindlar sig spårlöpan vidare på andra sidan bron och försvinner i kröken.

Spillningshögarna beskrivs som uttrarnas språk. De signalerar och skvallrar om individ, kön och eventuell parningsberedskap. Om sällskap sökes eller singelliv önskas. De är utlagda visitkort som lär lukta lite av viol. Jag tänker inte krypa under bron och göra en egen bedömning, utan nöjer mig med att stå lutad över räcket och teckna.

Ja, nu är uttrarna på väg att återbesätta gamla domäner. Men det har tagit sin tid. Kanske kan det bli ett djur mina döttrar kan ta som en självklarhet att då och då få se spåren av och rentav möta någon gång.

Åt andra hållet, nedanför dammluckorna, går utterkanan utför kanten ner i ravinen och försvinner i Årängsåns öppna vattenparti. Lite längre ner är det upptrampat på iskanten. Kanske berättar den tillplattade och fläckade snön där om hur uttern legat och frossat på en fisk den hållit mellan framtassarna.

KONSTEN ATT NÄRMA SIG FLÄSKLÄGG

En korp och 16 kråkor flockas ute på sjöisen nära resterna av fläskläggen vi lade ut sent igår kväll. Nu i dagningen är den todays news bland bygdens kråkfåglar, men ack så mycken misstro den väcker.

Med sträckt hals och spretande hakskägg kliver korpen på behörigt avstånd runt läggen. Sakta och iakttagande. Så hoppar den på stället, en halvmeter rakt upp och sen ner. Avvaktar. Hoppar igen, väntar. Går runt, hoppar, väntar.  Om och om igen. Som om den vill få fläsket att reagera och röra på sig. När inget händer, sträcken den halsen än mer, hugger en gång med sin stora näbb och tar sig ett smakprov.

Kråkan mittemot har en annan taktik. Den närmar sig fläskläggen i korta hopp med bredsidan till; färdig att flyga, om så skulle behövas.

Konsten att närma sig fläsklägg. Om man är en kråkfågel, vill säga.

Steg för steg kliver korpen närmare läggen. Till slut står den uppe på knotan och tar spjärn med benen för att dra loss köttet. Kalaset kan börja! Egentligen är det som vilket party som helst. Starten stel och stram tills hämningarna släpper och alla korpar åt sig. Tala om huggsexa. Man brukar prata om flugor runt en sockerbit men kan lika gärna säga som kråkor runt en fläsklägg.

En timme senare ligger sjöisen blank och tom som en polerad spegel. Städat och klart! Korpen är som bortblåst medan kråkorna går i hagen som en skock kor och letar godsaker i barmarksfläckarna som töat fram.