med Eva, som vi trodde, utan med
Gunilla. Men vi var nyinflyttade här i By och kände inte våra grannar så väl på
den tiden.
Adam fick han heta, för han var den första större
hackspetten vi ringmärkte. Den första hackspetthonan som ringmärktes fick
förstås heta Eva. Vi trodde inte de var fler, men ideligen kom nya individer till
fågelbordets talg och inte förrän 16 hackspettar blivit ringmärkta och
namnsatta, var alla grannar i den grenen folkbokförda. Vid sidan om
Ringmärkningscentralens aluminiumring med unikt löpnummer fick alla två ringar i
olika färgkombinationer på andra benet för att kunna identifieras med kikare i
fält.
Från vårvintern och framåt följde Mats sedan hackspettarna.
Och det var då vi fann, att Adam polade med Gunilla och inte med Eva. Aspdungen
vid Verkbäcken var deras tillhåll. Så pågick det under några år, men en vår
hände det. Gunilla flyttade! Plötsligt höll hon till i tallskogen med en vilt
främmande hane. Adam var till en början ensam, men fick senare tag på en hona.
De påbörjade ett häckningsförsök, men fick aldrig ut några ungar.
Året efter var Gunilla tillbaka hos sin Adam. Redan på
vårvintern flög de tjiande tätt efter varann i trädtoppshöjd, Gunilla först med
Adam hack i häl. De häckade, fick ut ungar – och den sommaren blev Adam
Sveriges äldsta kända vilda större hackspett! För dessa bedrifter hamnade han i
Dalaradions nyhetssändning samt på Svenska Dagbladets förstasida, och hur många
hackspettar har gjort det?
Adam slog hackspettarnas ålderrekord genom att bli minst 9
år gammal. Nu är det slaget sedan några år tillbaka och vi håller inte längre
våra hackspettgrannar ringmärkta. Men vid den här tiden varje år prickar Mats
in hackspettarnas revir ganska lätt, när de trummar ut sina gränser under
gryningstimmarna. Senare på våren följer han upp deras häckningar när skrikande
ungar avslöjar bohålen. Men gåtan
Gunilla lär vi aldrig få svar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar