DET BLIXTRAR TILL AV VITT

när havsörnen fäller ut sin vita stjärt för broms och balans när den slår till i den torra aspen vid sjön. Mer än den vita blixten ser jag inte av själva örnen, vars brungråkropp på det långa avståndet försvinner mot Lammöns mörka fond. Solen har just klättrat upp över trädtopparna och hade förstås sin del i det blixtrande fenomenet. Snön över isen ligger randad i rosa och koboltblå som en annan zebra. Färger är, i alla lägen, ögonblicksbilder.

Vitt kan verkligen växla. Det kan blända och blänka till som det nyss gjorde, men det kan också alldeles försvinna och ibland ser en logdörrsstor havsörn alldeles stjärtös ut, när den svävar mot en ljusgrå himmel. Och vitt kan lysa alldeles blått, en solig dag när den bländvita stjärten faller i skugga. Riktigt vit blir förresten inte havsörnens stjärt förrän fågeln uppnått minst 5 år, så vitheten är också en del av åldersbestämningen av en havsörn.

Vitt är svårt att måla. Som akvarellist får man dessutom lära sig, att använda papprets vithet och spara ur detta noga. Som alltid, är det en sanning med modifikation. Vitheten i pappret skiljer sig med olika kvaliteter och märken och många av de skickligaste akvarellmålarna lyckas använda täckvitt, fast det enligt mångas mening alltså inte är tillåtet, på ett mycket raffinerat sätt. Just så att det kan blixtra till i en havsörnstjärt, för att ta ett exempel.

Och visst är risken stor, att täckvitt tar bort lystern som naturligt finns i akvarellfärgerna. Att vitt svärtar ner hela bilden. Det är en stor utmaning, att kunna hantera det vita för att få den effekt man eftersträvar.  För en skicklig målare, ser det ut att gå lekande lätt, men för oss vanliga dödliga, handlar det om livslångt lärande.