rullar jag in skottkärran i
hagen för att kvällsfodra hästarna.
Plötsligt sällar sig en extra häst till flocken. En liten
en. Alldeles ljudlöst travar den in i ringen av ätande islänningar. Uppenbarligen
är det en gammal bekant, för de andra inte så mycket som lyfter på sina huvuden.
Parterna verkar känna varandra väl och ger mig en inblick i djurens nattliga
värld som jag tydligen inte har en susning om.
Någon trollhäst är det förstås inte, utan en räv. Men i mörkrets
och månskenets magi blir den bra lik de andra islandshästarna, om än i
miniatyr. Med sina smala ben och tjocka, nedhängande svans står den som en i
gruppen och äter. Antagliten hö i mer förädlad form såsom hunddjur gärna gör,
till mattars och hussars måttliga förtjusning.
När jag som tioåring flyttade intresset från att teckna
enbart hästar till att rita det jag såg från
hästryggen, kommenterade syrran, att mina älgar och rävar såg bra hästlika
ut. Kanske hade jag inte så fel ändå, inser jag nu.
Sällan har vi sett så många rävar som under denna marsmånad.
Hela trakten tycks liksom översvämmad. Allihop ser fina ut i pälsen och bör följaktligen
vara i god kondition. Varifrån kommer de och vad lever de av? Smågnagarna tycks
inte vara särskilt många – en enda har gått in i huset sen i höstas – och
bygdens ugglor har haft svårt att häcka under flera år. Jag menar, de flesta
ugglorna är ju, som rävarna, specialister på sork och mus, och där har
födobristen gett utslag. Fältharar har vi också, liksom rådjur.
Hästskiten i hagen kan inte heller förklara den stora
rävtätheten, för populationen är mer utbredd än så. Men kanske kan den hjälpa
någon räv på traven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar