all, livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset.” Så lyder några
rader ur Viktor Rydbergs omtyckta dikt Tomten. Den lilla grå farbrorn har gjort
sin nattrond i gårdens alla hus, hälsat på alla djur, sett far och mor och
barnen sova i stugan, och står nu tankfull på tunet efter uträttad syssla. ”Tomten
lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den
skall fara, undrar, var källan må vara.”
Under Rydbergs 1800-tal dånade forsarna ännu fram. Fria, kraftfulla,
vilda. Men snart skulle det bli andra bullar av. Forsarna blev
energiproducenter och andra (o)ljud lade beslag på luftrummet. Tyst natur har
blivit en efterfrågad dyrbarhet.
I morse hörde vi forsen. Leknäsforsen som fågelvägen ligger tre
kilometer bort. Vi hör den bara undantagsvis, och när vi gör det, vet man, att
oväder är att vänta. Forsens dån är en gammal vädertyda, och den stämmer. Det
hjälper inte, att solen strålar idag, för om en fyra-fem dar har vi ovädret
över oss.
För mig är det en rikedom att få bo med en fors i
grannskapet. Den symboliserar något vilt, uråldrigt och sällsynt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar