heter egentligen Chokladbollen
med mustasch. För sådana associationer ger hon; tioåringen som döpte henne,
tänkte på en rund chokladboll medan jag i henne ser något av en havsörn,
åtminstone vad gäller ansiktet och näbben. Men mustasch har hon, så höna hon
är.
Hur som helst så kläcktes hon i fjol och är jämngammal med
Mögel och Citron. Men medan de försvunnit som två i mängden i vår nio hönor
stora hönsflock, är Havsörn en riktig individualist.
Havsörn står alltid främst, när hönshusdörren öppnas. Det
händer då och då, att hon tillochmed trillar ut, när dörren går upp. Inte får
hon någon belöning för att hon står där, men först i ledet bara ska hon vara.
Någon gång händer det, att hon missar vår ankomst. Då ser jag henne huka och ta
sats, och med sänkt huvud springande plöja sig fram under eller mellan de hönor
som råkar stå i vägen.
Man brukar prata om hönshjärna, men hos mig klappar ett
hönshjärta. En flock hönor är underbara djur som kräver liten tillsyn och som
ger så mycket trevnad och några ägg tillbaka. En förutsättning är förstås, att
man inte är alltför förtjust själv i blomsterland och rabatter. Och lite pinsamt
är det, när man till exempel som blodgivare legat med fötterna i vädret och sedan
upptäcker den intrampade hönsskiten under skon.
Samvaron med hönor har fått mig att förstå de många uttrycken
vårt språk fått från höns. Trilla av pinn´ gör höns då och då. Tuppa till sig
kan man behöva göra ibland, och tuppa av gör tuppen om situationen blir alltför
stressad. Högsta hönset finns minsann, och om flocken är större, kanske och
dessvärre en hackkyckling. En riktig hönsmamma tar verkligen hand om sina små.
En gång hade vi dock motsatsen. En höna som lämnade sina kycklingar,
långt innan de kunde klara sig själva. De skrek sina övergivenhetspip, men hon
hackade och högg mot dem. Fast när skatan kom för att se om de var något att kalasa
på, ja då rusade hon fram till försvar. Men längre än så, räckte inte hennes
beskyddarinstinker.
Då trädde Lillvitis in. Lillvitis var gammal i hönsgårn och
hade aldrig varit intresserad av att ruva fram kycklingar, men sista sommaren
hon levde, adopterade hon bokstavligen de två. Vilket till en början inte var
så lätt, eftersom kycklingarna under flera dagar blivit hackade av alla hönor
och lärt sig ta till benen så fort någon kom nära. Men Lillvitis lockade och
var tålmodig och vann till slut deras förtroende. Hon tog dem under sina
vingars beskydd och sov med dem inkrupen i redet om nätterna. Dagarna ägnade
hon åt att krafsa fram mat och locka på dem när hon hittade något ätbart att
dela med sig av.
Sådana upplevelser kan samvaron med hönor ge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar