alldeles nyutflugen fågelunge har,
får man leta efter. Trotsigt uppkäftig står en där, mitt på grusvägen,
pytteliten, med näbben i vädret och groteskt stora, trutande, gula mungipor. Den
står där, så liten den är, uppsträckt, och ger ett intryck av att äga hela
världen.
Så möter jag en grå flugsnapparunge, antagligen efter dess
livs första flygtur. Nödtorftigt befjädrad så att vingarna bär till nöds, utan
stjärt och med ännu lite dun som fladdrar uppe på hjässan. De mörka ögonen
speglar mig, när jag lyfter upp den på ett finger.
Plötsligt prövar den vingarna igen. Kraften räcker för en dalande
flykt över det lilla diket fram till de mossiga stenarna, där den lyckas landa
utan att rasa ner.
Vilka känslor far genom en sådan här liten parvel, när den
tar sitt livs första flygtur? När den lämnar ett bo som blivit alltför trångt
och verkligen flyger som uttrycket säger, dit vingarna bär? Vilket kanske inte
är mer än någon meter, så här, allra första gången.
Om en månad ska vingarna bära den över land, hav och öken ända
till mellersta Afrika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar