gjorde nog ont!” ropar Mats, när jag
drämmer till med flugsmäcken. Mot flugan, alltså. Men mot dem känner jag ingen
pardon och vill de leva, får de vackert stanna utomhus. Den som har delat rum
med en fluga en natt, förstår nog var jag pratar om. Och att vara fluga inne i
det här huset är ett högriskprojekt för flugan. En fluga gör så ingen sover,
heter det, och det är sant och visst. Mitt hem är min borg, men att göra den
ointaglig för flugor, tycks omöjligt. Och det retar mig, att de inte
respekterar insektsnäten.
Linné gav vår vanliga husfluga det latinska namnet Musca
domestica. Musca betyder påträngande,
och det hade han ju rätt i. De är påflugna, helt enkelt. Flughonan lägger upp
till 500 ägg och larverna kläcks efter ett dygn. Obekymrat växlar flugorna
mellan att äta multnande avfall och avföring, vilket inte är gör saken
muntrare. Och det får en granne att förtälja följande historia:
Pensionatgästen klagade på pangets utedass. ”Där kan man ju
inte vara för alla flugor!” ”Då ska min herre passa på vid middagstid”, svarade
värden, ”för då är flugorna på smörgåsbordet.”
Och trots att jag drämde till och Mats skrek, så nog kommer
flugeländet som fick sig en smäll snart krypande över golvet – och flyger iväg.
Sätter sig på skåpsluckan med huvudet nedåt och börjar putsa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar