verkligheten som nu, när jag smyger
i den mörknande augustikvällen längs en liten smålandsbäck som decimeterdjup porlar
fram lågt under mörkgröna alar.
Så sätter jag mig alldeles stilla. Sticker ner en pinne
spetsad med en köttbulle i vattnet. Väntar. Så börjar det röra sig nerströms
köttbullen. Med de långa känselspröten svajande i vattnet klättrar en kräfta fram,
över och under nerfallna kvistar och löv, mot goddoften. Lite försiktigt nyper
den ett par tag med klorna och provsmakar, men snart klamrar den sig fast och liksom
kramar köttbullen och äter direkt från den med munnen.
Men säg det nöje som varar länge. Det rör sig mer i bäcken
och snart kommer fler kräftor fram. Storlekarna varierar från pyttesmå till
baddare, från de med rejäla klor till enkloade eller
helt klolösa. De ger sig på varandra och slagsmål utbryter. Åtminstone 27 olika individer räknar vi till, och det är nästan så att vattnet kokar i den grunda bäcken. Samtliga kommer nerströms ifrån. Så slits köttbullen av och ett gäng kräftor får upp den i strandkanten och äter vidare. Och jag plockar fram en ny köttbulle.
Jag tänker på när Emil i Lönneberga och Alfred just en sådan
här natt går i en sjö med tjärbloss och plockar så ohyggligt med kräftor. Men
att ta dem med händerna är svårt, för de är rysligt snabba. Då är det lättare,
att hålla köttbullepinnen i en hand, och en liten håv i den andra, och försöka
styra in de kräftorna man bedömer stora nog att få hamna i koket. Men håvarna
har barnen lagt rabarber på.
Jag är benägen att tro på Astrid Lindgren. Sånt här kan nog
hända bara i småländska sjöar och vattendrag och ingen annan stans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar