lördag 17 augusti 2013

ALDRIG ÄR SAGAN SÅ NÄRA



verkligheten som nu, när jag smyger i den mörknande augustikvällen längs en liten smålandsbäck som decimeterdjup porlar fram lågt under mörkgröna alar.
Så sätter jag mig alldeles stilla. Sticker ner en pinne spetsad med en köttbulle i vattnet. Väntar. Så börjar det röra sig nerströms köttbullen. Med de långa känselspröten svajande i vattnet klättrar en kräfta fram, över och under nerfallna kvistar och löv, mot goddoften. Lite försiktigt nyper den ett par tag med klorna och provsmakar, men snart klamrar den sig fast och liksom kramar köttbullen och äter direkt från den med munnen.
Men säg det nöje som varar länge. Det rör sig mer i bäcken och snart kommer fler kräftor fram. Storlekarna varierar från pyttesmå till baddare, från de med rejäla klor till enkloade eller

helt klolösa. De ger sig på varandra och slagsmål utbryter. Åtminstone 27 olika individer räknar vi till, och det är nästan så att vattnet kokar i den grunda bäcken. Samtliga kommer nerströms ifrån. Så slits köttbullen av och ett gäng kräftor får upp den i strandkanten och äter vidare. Och jag plockar fram en ny köttbulle.
Jag tänker på när Emil i Lönneberga och Alfred just en sådan här natt går i en sjö med tjärbloss och plockar så ohyggligt med kräftor. Men att ta dem med händerna är svårt, för de är rysligt snabba. Då är det lättare, att hålla köttbullepinnen i en hand, och en liten håv i den andra, och försöka styra in de kräftorna man bedömer stora nog att få hamna i koket. Men håvarna har barnen lagt rabarber på.
Jag är benägen att tro på Astrid Lindgren. Sånt här kan nog hända bara i småländska sjöar och vattendrag och ingen annan stans.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar