DEN 27 JUNI 1817 PÅBÖRJAR

studenten Carl Axel Gottlund sin stora dalaresa. Med sig har han en vägkarta över Sverige, kompass och 214 riksdaler i reskassa. Beväpnad med en tvåpipig pistol, en lodbössa och en gammal rysk sabel är han nu beredd att möta dalkarlarna.

En skilling kostar det, att passera bron över Dalälven i Brunnbäck. I Avestas tjusas han av stadens vackra läge, vackra stenhus och nätta torg. Här bor inte mindre än 640 människor på 140 gårdar runt ”reguliera” och stenlagda gator. Det är annat det, än Hedemora och Sala med sina trånga, krokiga gator och många trähus. På torget i Hedemora betar en flock får.

Men han blir förskräckt över att ”bankens, ja hela rikets kopparmynt” stansas ut av ett par barn som håller till i en ”ussel träkoja” i närheten av Avesta fors.

Då som nu klagas det på vägarna. Norr om Falun är det omöjligt att komma fram med häst och vagn, och Carl Axel får vackert fotvandra. Vägkartan till trots, går han ofta vilse och irrar omkring både länge och väl. Stövlarna är snart utslitna och han strövar barfota, men drar dem på sig inför varje bybesök för att göra ett bättre intryck.

Helst sover han i höladorna. Där känner han sig säkrast och slipper oftast undan de besvärliga lopporna. Här och där erbjuds han annars av artiga bönder att dela sovplats med gårdens piga.

Resan går via Falun och Bingsjö upp till Hamra och ner över Mora, Lima och Ludvika. Människors vardagsliv skymtar fram som ett vansinnigt hårt slit. Att alla vuxna i vissa byar haltar, beror inte på någon ärftlig åkomma, hävdar han, utan på förslitningar. Därtill är 1817 ett nödår och till filbunkarna serveras ofta bröd där bark, agnar och halm blandats i. Dieten och matbristen gör människor kraftlösa och en gång möter han en familj med uppsvällda kroppar. De har inte långt kvar, meddelar prästen i församlingen, utan att vara särskilt illa berörd.

Carl Axels dalaresa 1817 tog exakt 3 månader. I ihållande regn natten till den 27 september återkommer han lyckligt till Uppsala. Dagboken han gav ut efter resan har blivit ett ovärderligt dokument om dåtida förhållanden och levnadsvillkor.

JAG HINNER INTE MER ÄN

att publicera några tankar om årets upplevelse av makaonfjäril, förrän det är dags för nästa möte med en annan av våra storståtliga praktfjärilar. Efter grusvägen som löper längs skogskanten, med öppna åkrar och beten mot sydväst och således går genom en mycket gynnsam kantzonför både blommor och fjärilar, patrullerar minst fyra aspfjärilar omkring inom loppet av några hundra meter. Elegant tecknade i svart och vitt, men på närmare håll syns de roströda detaljerna och bakvingarnas blåskimmer.

Aspfjärilarna är doldisar på ett helt annat sätt, än makaonerna. De lever sina korta fjärilsliv några veckor just efter midsommar, och lär tillbringa mesta tiden högt uppe i aspkronorna. Enligt litteraturen är det hanarna som går ner på grusvägarna för att suga fukt och mineraler. Ägg och larver håller också till uppe i asparna, så de är svåra att iaktta för oss mer markbundna varelser. Men när man möter fjärilarna, är det en upplevelse av det goda livet. Och av fullödig sommar.

Foto Mats Forslund

 

FÖRSTA SOLVARMA DAGEN EN VECKA

in i juni ska man hålla ögonen öppna efter makaonfjärilar, lärde mig bygdens entomolog en gång. Då är de nykläckta och vill sträcka på vingarna efter en hel vinter i en trång puppa. Och nu, med hjälp av solenergi och ljus, far de fram med stor aptit på livet, det vill säga på nektar och fortplantning. Och minsann, ser vi inte en i min brors syren precis den 7 juni! Då och då tampas den med en citronfjärilhane om de lila blommornas nektar. Luftakrobatik högt i det blå.

Makaonerna är kronan bland juvelerna i fjärilarnas flygande flora. Vår största dagfjäril, flammande gul med svart ribbmönster. Det är ingen slump, att de storståtliga makaonfjärilarna påfallande ofta pryder bokomslagen på fjärilsböcker. För makaonfjärilsmöten minns man.

När tiden medger, besöker vi Valla Damm här i södra Dalarna första solvarma junidagen. Då kan man möta makaonerna fladdrande bland blommande vattenklöver över det djupblå vattnet.

Vid Valla Damm växer makaonlarvernas kanske vanligaste värdväxt, kärrsilja. Frampå sensommaren kryper de lillfingerfeta, läckert marsipangröna larverna, med rosa prickar och svarta ränder, omkring och kaläter kärrsiljan så plantorna spretar som små torrakor. De, larverna alltså, har gjort sig osmakliga och behöver därför inte kamouflera sig, som de gör i de tidigaste stadierna. Då liknar de i stället fågelskit och luras för att undgå upptäckt. Tala om en underbar metamorfos – från fågelbajs via marsipangodis till fulländad flygande fjäril!

Foto Mats Forslund