mens du kan!” sa sköterskan som
avsked efter operationen i höstas. Men hur lever man livet?
Ja, nog är lättare att leva livet på våren, alltid. Som
idag, med den årliga vårliga visiten i ett naturreservat här i södra Dalarna. Med
traktens frodigaste vitsippmattor bland hasslar, häggar, aspar, askar och
björkar. Allt i en enda härlig djungelröra. Livet lever jag, när jag strosar
där och få se grönsångaren slänga huvudet bak på ryggen och sjungande singla sin
kopparslant. När jag ser duvhökens bo i björken pyntat med färska tallgrenar,
men fågeln själv lyser som vanligt med sin frånvaro. Och när jag får höra
vårens första svarthätta.
Barnen kliver omkring i den porlande öringbäcken. Att få
höra deras skrik, och därefter skratten, när vattnet når över stövelkanterna,
är också det ett sätt att leva livet. Liksom att veta, att i precis samma bäck
klev deras pappa omkring på precis samma sätt, när han var barn.
Fikat tar vi sittande på en mossgrön trädstam som lagt sig
över bäcken, med fötterna dinglande ner i vattnet.
Att tassa bort till kattugglans holk uppe i ”hörnet” hör
också till. Likaså att knacka på lite försiktigt med en gren. Ut flyger ugglan,
precis som hon gör vartenda år. Förr, när energin och tiden räckte längre än nu,
återkom vi alltid några veckor senare, med stege och ringmärkartång för att id-märka
de gråulliga, svartögda ungarna.
Jag har varit med om det så många vårar förr, och just
därför känns det så betydelsefullt. Ett helt år kommer jag att få vänta tills
det blir dags igen.
Som grädde på moset
tittar pärlugglan ut ur sitt ihåliga träd, när vi knackar på. Det får jag inte
uppleva varje år, men nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar