I BITANDE NORDAN OCH MÅNSKEN

rullar jag in skottkärran i hagen för att kvällsfodra hästarna.

Plötsligt sällar sig en extra häst till flocken. En liten en. Alldeles ljudlöst travar den in i ringen av ätande islänningar. Uppenbarligen är det en gammal bekant, för de andra inte så mycket som lyfter på sina huvuden. Parterna verkar känna varandra väl och ger mig en inblick i djurens nattliga värld som jag tydligen inte har en susning om.

Någon trollhäst är det förstås inte, utan en räv. Men i mörkrets och månskenets magi blir den bra lik de andra islandshästarna, om än i miniatyr. Med sina smala ben och tjocka, nedhängande svans står den som en i gruppen och äter. Antagliten hö i mer förädlad form såsom hunddjur gärna gör, till mattars och hussars måttliga förtjusning.

När jag som tioåring flyttade intresset från att teckna enbart hästar till att rita det jag såg från hästryggen, kommenterade syrran, att mina älgar och rävar såg bra hästlika ut. Kanske hade jag inte så fel ändå, inser jag nu.

Sällan har vi sett så många rävar som under denna marsmånad. Hela trakten tycks liksom översvämmad. Allihop ser fina ut i pälsen och bör följaktligen vara i god kondition. Varifrån kommer de och vad lever de av? Smågnagarna tycks inte vara särskilt många – en enda har gått in i huset sen i höstas – och bygdens ugglor har haft svårt att häcka under flera år. Jag menar, de flesta ugglorna är ju, som rävarna, specialister på sork och mus, och där har födobristen gett utslag. Fältharar har vi också, liksom rådjur.

Hästskiten i hagen kan inte heller förklara den stora rävtätheten, för populationen är mer utbredd än så. Men kanske kan den hjälpa någon räv på traven.

 

"TYST ÄR SKOGEN OCH NEJDEN

all, livet där ute är fruset, blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset.” Så lyder några rader ur Viktor Rydbergs omtyckta dikt Tomten. Den lilla grå farbrorn har gjort sin nattrond i gårdens alla hus, hälsat på alla djur, sett far och mor och barnen sova i stugan, och står nu tankfull på tunet efter uträttad syssla. ”Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara.”

Under Rydbergs 1800-tal dånade forsarna ännu fram. Fria, kraftfulla, vilda. Men snart skulle det bli andra bullar av. Forsarna blev energiproducenter och andra (o)ljud lade beslag på luftrummet. Tyst natur har blivit en efterfrågad dyrbarhet.

I morse hörde vi forsen. Leknäsforsen som fågelvägen ligger tre kilometer bort. Vi hör den bara undantagsvis, och när vi gör det, vet man, att oväder är att vänta. Forsens dån är en gammal vädertyda, och den stämmer. Det hjälper inte, att solen strålar idag, för om en fyra-fem dar har vi ovädret över oss.

För mig är det en rikedom att få bo med en fors i grannskapet. Den symboliserar något vilt, uråldrigt och sällsynt.

DET BLIXTRAR TILL AV VITT

när havsörnen fäller ut sin vita stjärt för broms och balans när den slår till i den torra aspen vid sjön. Mer än den vita blixten ser jag inte av själva örnen, vars brungråkropp på det långa avståndet försvinner mot Lammöns mörka fond. Solen har just klättrat upp över trädtopparna och hade förstås sin del i det blixtrande fenomenet. Snön över isen ligger randad i rosa och koboltblå som en annan zebra. Färger är, i alla lägen, ögonblicksbilder.

Vitt kan verkligen växla. Det kan blända och blänka till som det nyss gjorde, men det kan också alldeles försvinna och ibland ser en logdörrsstor havsörn alldeles stjärtös ut, när den svävar mot en ljusgrå himmel. Och vitt kan lysa alldeles blått, en solig dag när den bländvita stjärten faller i skugga. Riktigt vit blir förresten inte havsörnens stjärt förrän fågeln uppnått minst 5 år, så vitheten är också en del av åldersbestämningen av en havsörn.

Vitt är svårt att måla. Som akvarellist får man dessutom lära sig, att använda papprets vithet och spara ur detta noga. Som alltid, är det en sanning med modifikation. Vitheten i pappret skiljer sig med olika kvaliteter och märken och många av de skickligaste akvarellmålarna lyckas använda täckvitt, fast det enligt mångas mening alltså inte är tillåtet, på ett mycket raffinerat sätt. Just så att det kan blixtra till i en havsörnstjärt, för att ta ett exempel.

Och visst är risken stor, att täckvitt tar bort lystern som naturligt finns i akvarellfärgerna. Att vitt svärtar ner hela bilden. Det är en stor utmaning, att kunna hantera det vita för att få den effekt man eftersträvar.  För en skicklig målare, ser det ut att gå lekande lätt, men för oss vanliga dödliga, handlar det om livslångt lärande.