toaletten, hela året igenom.
Närmare bestämt i en almanacka av naturfilmaren Ingmar Lind. I text och bild
har han presenterat de nordiska myskoxarnas öden och äventyr.
Till Norge kom de i början på 1960-talet, då en flock ungdjur
fraktades från Grönland för att återintroduceras i fjälltrakter de en gång
funnits i. 10 stycken överlevde experimentet och kom att bygga upp den nya
stammen. År 1971 lämnade fem djur norska Dovrefjäll och gick över till västra
Härjedalen.
I juni 1983 åkte vi dit på myskoxspaning. Men tillfrågade
kännare lämnade endast vaga svar om var man kunde hitta dem. Allt som hördes
var att ”det var svårt att veta” och så ett svagt mummel om Rödfjället.
Men ibland ska man ha tur. Vi valde Urgnäset som bas för att
därifrån vandra upp mot fjällen. En ensam gård vid foten av skog och fjäll. Slog
upp tältet och började slamra med triangiaköket när den stora, mossbelupna
stenen ute på gräsvallen plötsligt reser sig. En myskoxe, minsann! Kortbent med
brungrå, lång fäll och de karakteristiskt böjda hornen. Det visade sig vara
myskoxen Manfred, som lämnat flocken och valt gården som bas, han också.
Det kändes som att hitta nålen i höstacken.
Nu kan jag läsa i Ingemars almanacka, att Manfred och
gårdsägaren John till en början inte kom riktigt överens. Manfred stångade
sönder vedskjulet en gång och även förstubron gav han sig på. John fick tidvis
använda ett fönster på baksidan av huset som ut- och ingång. Men efter första
året blev de mera sams, och kom att leva utan incidenter fram till 1985, då
Manfred, enligt almanackan, ”försvann”.
Då bestod den svenska populationen av runt 30 djur. Större
än så skulle flocken aldrig bli. Brist på bete och framförallt inavel har fått
den att bli fåtalig igen.
Myskoxen hör till den sortens urtida djur, som utvecklat ett
annat försvar än att fly. Hela deras uppenbarelse och kroppsspråk talar tydligt
om, vad som gäller. Att här får man minsann själv gå ur vägen, för det gör då
inte myskoxen. Då känner man sig själv plötsligt väldigt, väldigt liten.
I stigningen ovanför, hade myskoxarna sitt traditionella
kalvningsland, visade det sig. Men just detta år hade de lämnat platsen
tidigare än vanligt och dragit till fjälls. Kvar fanns spår i form av ulltussar
från fällningen, som satt i alla buskar och snår. Jag plockade tuss efter tuss
av den härligaste, mjukaste brungula ull, och fick tillslut ihop så jag kunde
spinna garn på slända och sticka mig en liten mössa! Den har jag fortfarande
kvar, och det är en ren njutning att känna på den mjuka, täta ullen. Och att
minnas veckan med Manfred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar