då. Kolen från grillelden glimmar i
varm orange. Det är mulet, tyst och svart. Lugnet före stormen, kan man säga
med fog. För i morgon kväll är den utlovad att nå södra Sverige.
Precis så här lugnt och mörkt ska det vara vid ringmärkning
av pärluggla. Och i år finns en och annan av dem i ”våra” garpenbergsskogar
igen. Efter två helt resultatlösa höstar, har det i år blivit en uggla var
kväll vi varit ute, och inte heller ikväll sviker de oss. Ett litet troll till
uggla sitter rätt var det är i ringmärkarnätet och knäpper ilsket med näbben.
Ugglor är magiska bekantskaper, det går inte att komma
ifrån. Blicken man får, ansiktet, den ljudlösa flykten och deras förmåga att
inte finnas genom att sitta alldeles still och kisa, för att undgå upptäckt dagtid.
Och så alla dessa läten om nätterna. Oftast lite lagom kusliga.
Mats har genom höstnätterna under 30 års tid ringmärkt runt
800 pärlugglor. Därtill kontrollerat 200 som redan ringmärkts, av honom eller
andra. Av dessa 1000 pärlugglor har han en endaste gång råkat se en sådär rakt
av, när han en förmiddag strosade i skogen. Säkert har alla de 999 andra sett
honom, men han inte dem.
Ugglorna lever sina egna liv, trots att de finns i vår absoluta närhet. Men de är ack så svåra att bli bekanta med. Det är också en del av fascinationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar