satt jag den här förmiddagen uppe på
Närfjällets fjällplatå och kalasade på kaffe och smörgås. Det hade varit dimma
hela branta stigningen upp, och nu låg den som svävande bomull nedanför mina
fötter. Ovanför mig flödade solen och himlen lyste klarblå ända bort mot de
blånande bergen i Norge.
Det var bara jag och så en ensam ängspiplärka som
zitt-zitt-zittade över den höstklädda fjällheden. Upplevesen var smått andlig och
svår att förklara. En känsla av litenhet och samtidigt stort sammanhang.
Då ringer telefonen.
Efteråt har jag tänkt, att sånt här händer bara i romaner.
Inte i verkliga livet. För det var från onkologen. Samma sköterska, som 14
dagar tidigare hade avslutat vårt samtal med ”Passa på och lev livet mens du
kan”.
Vetskapen att jag har en sällsynt mutation som förutom
återkommande tarmvred på sikt sannolikt skulle ge cancer, hade jag levt med de
senaste nio åren. Nu var ju magsäcken nyss bortopererad och med den en första
omgång cancer. Inte skulle han ringa tillbaka så snart, tänkte jag. För mer än 14
dagar var det väl meningen, att jag skulle få leva livet? Men senaste
röntgenbilderna väckte uppenbarligen nya misstankar, och en ny konsultation
måste göras omgående.
Den här hösten har jag måst avstå fjällvandring. I nuvarande
kondition, skulle jag aldrig orka pallra mig uppför Närfjällsbranten. Nu bär
jag med mig cancern, stadigt, för resten av livet. Den har tagit ritblockets
plats. Ritblocket, som varit min ständiga följeslagare sedan åtminstone tidiga
tonår.
I stället för en ängspiplärkas zitt-zittande över en
fjällhed i höstglöd får jag nöja mig med att höra den över senapsgula strandängar
här hemma i By. Det är inte lika mäktigt utan lite mer vardagligt, men ändå. Som sjuk inser man det små tingens betydelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar